hemmakatten

En annan aspekt av Edwardsons deckare som jag gillar är att de utspelas i Göteborgsmiljö. Hemmamiljö alltså. Det är kul att känna igen gator och områden, att många gånger veta exakt var personerna i boken befinner sig och var allt utspelar sig under händelsernas gång. I Hus vid världens ände är Winter ledig från sitt jobb. Han har tillbringat de senaste två åren i Costa del Sol efter en dramatisk händelse som nästan tog hans liv. I boken innan lämnades man med ett öppet slut, med Winter liggandes på botten av en bassäng. Man visste inte om han skulle överleva eller inte. Men det gjorde han, som tur var, och efter det bestämde sig Winter för att ta en paus och bara vara med familjen. Men nu drar jobbet igen. Gåtorna, brotten, att hitta svar och sanningen. Winter återvänder till Göteborg och landar mitt i en blodig mordhistoria som gör många illa berörda. En familj mördas och bara ett spädbarn lämnas kvar. Vem har begått detta avskyvärda brott i den idylliska omgivningen? Är det någon i närheten, en granne, en kollega eller var kan svaret till gåtan ligga? Winter och hans kollegor jobbar hårt för att finna lösningen. Och Winters berömda intuition arbetar på högvarv. Blandat med en hel del Coltrane och whiskey…

Jag gillar den här deckaren. Den är välskriven, olustig och intrigen kryper in under huden. Skildringen av Göteborg är slående och det märks att Edwardson känner "sin" stad. Visserligen uppväxt i Sävsjö kommun men han har arbetet som lärare på journalisthögskolan i Göteborg. Och han känner sin Winter. Det borde han i och för sig göra vid det här laget då det är den elfte boken om kommissarien. Och den tolfte delen har redan kommit ut. Den heter Marconi Park och jag väntar otåligt på att den ska ges ut i pocket. Jag är glad att Edwardson valde att fortsätta kriminalspåret med Winter.