En man som heter Ove

[Foto: Hemmakatten]
 
Här kommer ett riktigt bra boktips. En feelgood roman om en man som heter Ove. Han är 59 år och äger en Saab. För Saab är den bästa bil man kan ha och köra. Och har man en gång valt bilmärke så håller man sig till det. Likaså när det gäller bensinkedja. Ingen idé att byta när man en gång har bestämt sig för vilken kedja man ska tanka hos. Ove har mycket bestämda åsikter om hur tillvaron ska vara. Hur vardagen ska ordnas och hur bostadsrättsföreningen han bor i ska skötas. Varje dag går han sin kontrollrunda genom området för att se att allt är som det ska, eller rättare sagt, att allt är som han tycker att bör vara. Ove är inte lätt att komma in på livet. Fåordigt karg, men burdust rak när han väl öppnar munnen. En smula bitter skulle nog någon säga... Varför har det blivit så? Vi får följa med Ove i hans radhus genom några omvälvande händelser. Nya grannar flyttar in som inte alls förstår meningen med att hålla grannar på en, gärna två armlängds avstånd. Nej, de ignorerar högaktningsfullt Oves motstånd och klampar vänligt men bestämt in i hans liv. Och vänder upp och ner på det. Eller får honom att hitta tillbaka till livet?
 
Det är mycket underhållande att läsa om Ove. Jag blir road, jag blir rörd. Jag ömsom skrattar, ömsom torkar en tår. Allt medan historien utvecklar sig förstår man allt mer varför saker och ting har blivit som det har blivit. Och framför allt varför Ove har blivit som han har blivit. Jag har den grundläggande uppfattningen om att alla har en historia, de flesta värda att berättas. Likaså att alla har något att bidra med bara de får chansen. Den här boken understryker det och jag gillar den desto mer bara på grund av det. Fredrik Backman har skrivit en gripande, rolig och fin roman. Om en man som heter Ove. Läs den!
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Rebus sista fall

[Foto: Hemmakatten]
 
Det är ofrånkomligt att även litterära figurer går i pension, i alla fall om upphovsmakaren vill ha det på det viset. Så blev i alla fall resultatet med författaren Ian Rankin och hans vid det här laget välkände kriminalkommissarie John Rebus, den skotska polisens sista utpost. Rebus är en man som är luttrad, erfaren och utan illusioner. Med ett stort engagemang och envishet i sitt yrkesutövande. Under sina över 20 år inom polisen har han löst otaliga brott och stött på korrumperade poliser, politiker och människor som försöker sko sig på andra. Människor som försöker ta genvägar i livet och agera utanför lagens råmärken. Även Rebus har tagit några sådana vägar genom åren och han har inte alltid velat spela efter de regler som finns. Visserligen har det gjort att han många gånger har löst brotten tack vare detta, och påskyndat bekännelser och lösningens uppdagande, men det har också gjort honom till en besvärlig, ganska obekväm figur i de flesta chefers ögon. Rebus är mannen som går sin egen väg helt enkelt. Ofta i sällskap med sin rätt mycket yngre kvinnliga kollega, den sympatiska Siobhan Clarke, som han vill lära upp och ge vidare varje förhörstricks, varje snabbare väg till lösning som han plockat på sig som polis.
 
I Rebus sista fall är det inte många dagar kvar tills Rebus går i pension. Och han försöker in i det sista lära Siobhan allt han kan. Med blandat resultat. Denna gång blir en rysk poet brutalt ihjälslagen i Edinburgh. Och som av en händelse besöker en rysk delegation med rika affärsmän staden samtidigt. Och som tas emot av några höga politiker och inflytelserika bankchefer. Det är mycket som står på spel. Framtida investeringar i regionen, viktiga kontakter och samarbeten. Men Rebus är sällan den som låter sig stoppas av mäktiga mäns och kvinnors påverkan. Snarare tvärtom. Han triggas igång extra mycket av att veta att någon försöker stoppa honom. Den här romanen är aningen mer ljummen än vad Rebus-historierna brukar vara. Kanske är det åldern eller antalet böcker som tar ut sin rätt. Rebus är ju trots allt på väg rakt in i kaklet. Men det fina samspelet mellan Rebus ochSiobhan är detsamma och lyfter boken. Dialogerna dem emellan är underhållande. Deckargåtan är hyfsat spännande att följa men får på något sätt en underordnad roll, i alla fall i min läsning. Mer framträdande är Rebus reflektioner kring sitt förestående uttåg ur polisväsendet. Rebus hängivenhet har alltid varit oerhört stark, på gränsen till destruktiv. Hur kommer livet att bli när man inte andas och lever sitt jobb längre? Och hur ska livet te sig utan det nära samarbetet och den dagliga kontakten med Siobhan? Oavsett vilket fokus man kan läsa in i den här romanen är Rebus alltid Rebus. Envis, tjurig och underhållande. Det är klart man vill följa med Rebus i hans sista fall till sista sidan.
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Dödergök

[Foto: Hemmakatten]
 
Skickliga svenska deckarförfattare finns det gott om. Katarina Wennstam är en av de bättre i genren. Med en bakgrund som journalist och kriminalreporter har hon gedigen erfarenhet och kunskap i ämnena som hennes romaner berör. Hon väljer ofta att fokusera på mäns våld mot kvinnor, synen på sexualbrott och medias rapportering av desamma. Det blir trovärdigt och upplysande. I romanen Dödergök är det den för tillfället arbetslösa jounalisten Maria Allende (Wennstams alter ego?) som genom en märkligt slump får upp ögonen för ett brott. Hon har precis flyttat in i drömhuset när det visar sig att det har skett ett våldsamt dåd i bostaden. Nyfiken som hon är, och då hon blir starkt berörd av det som har inträffat, börjar hon nysta i historien. Sakta men säkert närmar hon sig gåtans lösning. Men är det verkligen värt det? Hon utsätter både sig själv och sin familj för risker.
 
Parallellt med Marias privata efterspaningar får man också följa kriminalkommisarie Mats Hjörne och åklagaren Madeleine Edwards som tillsammans arbetar med ett fall om en ung mans dödsfall som förmodas handla om hedersvåld. Provokativt och svenska fördomar säger de anklagade, kriminaltekniska bevis och fakta svarar rättsväsendet. Det är spännande att följa de båda fallen. För journalisten Marias del blandas hennes journalistiska iver med privata intriger. Wennstam beskriver väldigt levande hur Maria slåss för att återupprätta sin yrkesmässiga heder och hitta självförtroendet igen som sakta bryts ner under den arbetslösa perioden. Det är också svårt att undgå att bli berörd av den historia som grävs fram och vars ödesdigra slut sker i Marias hem. Fallet som Hjörne håller i är också spännande att följa och inte minst samspelet mellan Hjörne och Edwards ger en extra dimension. Här finns humor insprängt och det lyfter behövligt deras stundals tunga vardag och bokens historia. Wennstam väver skickligt ihop alla trådarna på slutet och huvudpersonernas vägar möts på ett sätt som ingen kunde ana i början. Det är spännande och välskrivet. Wennstam har skrivit många böcker vid det här laget så det är bara att börja läsa. Dödergök är andra delen i en trilogi. Den första heter Skam och den tredje och avslutande delen heter Alfahannen. Och så har det kommit ytterligare romaner. Du har mycket att se fram emot i läsväg!
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Porto Francos väktare

[Foto: Hemmakatten]
 
Ann Rosman är en relativt ny författare inom deckargenren. Hennes debutbok publicerades 2009 med Fyrmästarens dotter men hon har redan hunnit skriva fyra kriminalromaner av god kvalitet. Hennes böcker utspelas i Marstrand med omnejd och alla gör historiska tillbakablickar på ett mycket elegant sätt. Så är det också i Porto Francos väktare, Rosmans tredje bok. Här växlas det skickligt mellan nutid och 1700-talet på ett sätt som gör handlingen både spännande och omväxlande. Rosman har ett sätt att beskriva dåtiden på ett mycket levande, detaljerat och trovärdigt sätt. Det är som om hon tar läsaren med på en mycket realistisk tidsresa. Jag får nästan känslan av att Rosman trivs bättre i det förflutna än i vår tid. I alla fall på sättet hon skriver. Egentligen behövs inte den nutida deckargåtan, det hade räckt gott och väl med att beskriva tidigare brott. Men jag klagar absolut inte!
 
I Porto Francos väktare hittas ett kvinnolik i en mosse på en av öarna nära Marstrand. Med ett spädbarn i famnen. Vem är kvinnan? Hur länge har hon legat där? Kriminalinspektör Karin Adler som bor på sin segelbåt på Koön (granne till Marstrand) får ta sig an fallet tillsammans med sina kollegor. Det visar sig att detta brott bär på många bottnar och har sina rötter långt tillbaka i Marstrands ganska brutala och våldsamma historia. Det handlar om sjöröveri, plundring, överfall, mord, girighet och skoningslösa handlingar. Hur utsatta fartygen var på havet och hur människor var beredda att gå över lik bokstavligen för att sko sig. Det är en mycket spännande historia, en bladvändare som heter duga. Jag gillar berättarflödet, detaljrikedomen och så klart västkustmiljön. Och att det är en kvinnlig utredare i fokus gör inte saken sämre. Om du inte har läst Rosman hittills har du mycket att se fram emot. Särskilt blev jag berörd av romanen Mercurium som utgavs 2012 och som handlar om en kvinna som blev oskyldigt fängslad och avrättad för mord, och som satt som enda kvinnliga fånge på Carlstens fästning på Marstrand. Mercurium bygger på ett verkligt rättsfall och är väl värd att läsa. Men det är en annan historia. 
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Winter är tillbaka

[Foto: Hemmakatten] 
 
Lediga dagar är utmärkta som läsdagar. Nu senast blev det deckaren Hus vid världens ände av Åke Edwardson om kommissarie Winters fortsatta öden och äventyr. Jag gillar verkligen Edwardsons litterära stil. Och jag gillar än mer hans karaktär poliskommissarie Erik Winter. En man som alltid är på jakt efter sanningen men som också ger utrymme för livets goda; mat, vin, musik, familjen och en fika på stamkonditoriet Ahlströms då och då. Beskrivningarna hur han lagar sina Italien-inspirerade middagar med utvalda råvaror från saluhallen får i alla fall det att vattnas i munnen på mig och det tillför dessa böcker det där lilla extra. En del tycker säkert inte att det hör hemma i en kriminalhistoria men för mig är det bara positivt.
 

En annan aspekt av Edwardsons deckare som jag gillar är att de utspelas i Göteborgsmiljö. Hemmamiljö alltså. Det är kul att känna igen gator och områden, att många gånger veta exakt var personerna i boken befinner sig och var allt utspelar sig under händelsernas gång. I Hus vid världens ände är Winter ledig från sitt jobb. Han har tillbringat de senaste två åren i Costa del Sol efter en dramatisk händelse som nästan tog hans liv. I boken innan lämnades man med ett öppet slut, med Winter liggandes på botten av en bassäng. Man visste inte om han skulle överleva eller inte. Men det gjorde han, som tur var, och efter det bestämde sig Winter för att ta en paus och bara vara med familjen. Men nu drar jobbet igen. Gåtorna, brotten, att hitta svar och sanningen. Winter återvänder till Göteborg och landar mitt i en blodig mordhistoria som gör många illa berörda. En familj mördas och bara ett spädbarn lämnas kvar. Vem har begått detta avskyvärda brott i den idylliska omgivningen? Är det någon i närheten, en granne, en kollega eller var kan svaret till gåtan ligga? Winter och hans kollegor jobbar hårt för att finna lösningen. Och Winters berömda intuition arbetar på högvarv. Blandat med en hel del Coltrane och whiskey…

Jag gillar den här deckaren. Den är välskriven, olustig och intrigen kryper in under huden. Skildringen av Göteborg är slående och det märks att Edwardson känner "sin" stad. Visserligen uppväxt i Sävsjö kommun men han har arbetet som lärare på journalisthögskolan i Göteborg. Och han känner sin Winter. Det borde han i och för sig göra vid det här laget då det är den elfte boken om kommissarien. Och den tolfte delen har redan kommit ut. Den heter Marconi Park och jag väntar otåligt på att den ska ges ut i pocket. Jag är glad att Edwardson valde att fortsätta kriminalspåret med Winter.

© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Boktjuven

[Foto: Hemmakatten]
 
Nu ska jag ge dig ett riktigt bra boktips. En sådan där bok som när man väl börjar läsa den inte vill släppa ifrån sig förrän sista den meningen, det sista ordet är läst. En sådan där bok som berör, som upprör, som inspirerar, som ger perspektiv. Utan att vara pretentiös, utan att slå på stora trumman. Den står så bra för sig själv. Bara genom att vara en god bok, en levande läsupplevelse.
 
Romanen Boktjuven av Markus Zusak är en bok som drabbar en. Den smyger sig på och tar fullständigt över. Jag slukade den. Det handlar om döden, det handlar om hur livet drabbar en, men framför allt handlar det om böckers makt och förmåga att förändra liv. I centrum står 9-åriga flickan Liesel. Året är 1939. Hon kan varken läsa eller skriva. Hon har precis förlorat sin bror, blir lämnad av sin mor och hamnar i fosterfamilj i en liten stad i Tyskland. Inga lätta omständigheter. Sorgen över att ha förlorat sin familj är djup och stor. Men Liesel har tur. Hon hamnar i en familj som trots allt är god, och där framför allt fadern har ett stort och varmt hjärta. Sakta men säkert börjar Liesel acklimatisera sig. Men hela tiden finns det något som mullrar och oroar i bakgrunden. Hitler rycker fram i Europa, och ödelägger i mångt och mycket även det tyska samhället. Ja, vi vet alla den grymma historien. Och det blir tydligt i Boktjuven. Det finns inga vinnare i krig, bara förlorare.
 
Räddningen för Liesel blir att upptäcka en ny värld. En värld bortom sorg, krig och rädsla för vad morgondagen bär i sitt sköte. Hon vill mer än något annat lära sig läsa. Hon suktar efter böckernas värld, att få förlora sig i någon annans historia. Enträget och envist tränar hon på att få de dansande figurerna på sidorna i boken att stå still. Hon kämpar målmedvetet på att få tecknen att formas till bokstäver och till slut ord och meningar. Till sist går det. Och det blir på många sätt räddningen. Inte bara för Liesel utan även för omgivningen. När hon och familjen tillsammans med de närmaste grannarna under nattliga bombanfall tillbringar många ångestfyllda timmar i skyddsrummet kommer böckerna till hjälp. Liesel läser högt ur sina romaner och det underlättar för alla att hantera det som pågår. Att få fokusera på en god historia, någon annans liv, gör plötsligt den egna tillvaro lättare att uthärda.
 
Jag tycker om Boktjuven av många anledningar. Just kärleken till språket, ivern att lära sig läsa och skriva, att vilja förlora sig i en annan värld, att fly in i romaner, att lära sig av andras historier - det tilltalar mig. Jag känner igen mig i det. Språket bygger broar mellan människor. En god bok, en välskriven historia är inte bara en läsupplevelse, det kan bli en upplevelse för livet. Denna upptäckt gör Liesel, och med andra världskriget som skrämmande fond blir kontrasten och resultatet väldigt effektfull. Berättarrösten i Boktjuven är också anmärkningsvärd. Det är en mycket speciell person eller rättare sagt företeelse som styr och lägger fram berättelsen om Liesel. Det är nämligen Döden. I egen hög person. Det skulle kunna bli makabert. Men det är det inte. Bara sorgligt, vackert och berörande. Precis som livet i sig.
 
[Foto: Hemmakatten]
 
© COPYRIGHT 2013 Hemmakatten
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
 

Läslust

 
[Foto: Stellan Herner, ELLE Interiör]
 
Läsning hör sommaren till. Det är skönt att koppla av med en god bok. Under ledighet ges tid och ro till att ta del av spännande läsupplevelser, gärna deckare. Jag har hittills bl.a. plöjt igenom Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler, den senaste pocketen från Marie Ljungstedt där intrigen utspelas på Gotland, och just nu håller jag på med Kepplers uppföljare Paganinikontraktet samt Den femte årstiden av Mons Kallentoft. Jag hoppas återkomma med recension så småningom. Mitt hem ser inte ut som på bilden men det är inte långt ifrån. Det finns en hel del boktravar. Och inte blev det färre böcker i och med att jag vann en tävling där priset var 10 romaner - nästan bara deckare! - vilket både känns roligt och hedrande. Så många goda böcker väntar på att få läsas framöver. På återseende!
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Inspirationsläsning


Sommarljus
[Faksimil: Sommarljus av Dreyer Hensley, Hensley & Lowe]

Igår fyndade jag en fin bok på Myrorna. Ett inspirerande alster som innehåller vackra foton, läckra recept och en del inredningstips. En mycket trevlig blädderbok, och faktiskt några maträtter som verkar lätta att tillaga, såsom avocado- och valnötssallad med ruccola och varm senapssallad, sval gazpacho-soppa samt flera söta bärpajer. Alltid lika inspirerande att titta i den här typen av böcker med tilltalande bilder och matnyttiga recept. Och så priset. Det var verkligen ett fynd för 30 kronor. Boken Sommarljus är skriven av Nina Dreyer Hensley, Jim Hensly och Paul Lowe. Längtan till sommaren blir inte direkt mindre av dessa foton...

Ha en fin söndag!



Boken Sommarljus av Nina Dreyer Hensley, Jim Hensley och Paul Lowe bjuder på mycket inspiration.
[Faksimil: Sommarljus av Dreyer Hensley, Hensley & Lowe]

© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Avig Maria

Mia Skäringer signerar sin senaste bok Avig Maria
[Foto: Hemmakatten]

Avig Maria är Mia Skäringers senaste bok som precis som Dyngkåt och hur helig som helst består av krönikor och blogginlägg om hennes liv. Mia Skäringer har ett alldeles eget unikt litterärt språk som skär genom all yta och allt dravel. En stilistisk stålklinga som inte lämnar någon oberörd. Skäringer delar med sig av sin smärta, sin ångest, sina tankar och känslor, brutala erfarenheter från uppväxten, självplågeri och dåliga beslut. Men det svarta tar inte överhanden utan balanseras upp av den säregna språkstilen och så inte minst av humorn, självdistansen och en stor dos av jäklar anamma. Även om texterna många gånger handlar om allvarliga skeenden i livet, bland annat Skäringers resa mot den berömda väggen blir det aldrig deprimerande. Snarare upplyftande och inspirerande tack vare den vassa humorn och den mänskliga, förlåtande aspekten i allt som händer. Vi är alla människor som mer eller mindre kan ha det tufft periodvis i livet. Men nästan alla har också en inneboende kraft att ta sig igenom det svåra, se det som är bra i livet. Som kan kämpa på för att nå sina mål även när livet känns tungt, uppskatta det som fungerar och njuta av och vara glad över det lilla i tillvaron. Skäringers betraktelser är klockrena och blir som en frisk fläkt som blåser undan allt damm i vardagstristessen. Rensar så att det vackra och glänsande kommer fram. Guldkanten på vardagen börjar skimra igen.

Igenkänningsfaktorn är väldigt hög för min del. Och med tanke på hur många som har tagit till sig Mia Skäringers karaktärer (från tv i Mia och Klara, Solsidan, föreställningen Dyngkåt och hur helig som helst samt hennes två böcker) verkar det vara väldigt många fler som känner igen sig. Skäringer slår an en sträng. Av vemod, av kärlek, av lycka, av framgång, av motgång. Av att resa sig på nummer 10 och orka fortsätta. Alla har vi dagar där vi känner oss starka och modiga, där vi klarar det mesta som kommer i vår väg. Sedan finns det även de där hudlösa, sköra dagarna, där känslorna sitter utanpå. Och där man bara vill svepa in sig i en varm filt och låta dagen passera. Skäringers bok Avig Maria är en klart lysande stjärna på litteraturhimlen. Ett starkt varmt sken som lyser upp tillvaron och sinnet. Väl värd att läsas och beröras av! Jag vet i alla fall att jag känner mig stärkt av läsupplevelsen. Och kan i vissa lägen se på företeelser i mitt eget liv med Skäringers unika blick och humor. Och få lite välbehövlig distans. Tack för det Mia.

Avig Maria - senaste boken från Mia Skäringer
[Foto: Hemmakatten]

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

En liten bok om ondska

En liten bok om ondska av Ann HeberleinFörfattaren Ann Heberlein
[Foto: adlibris.com samt Hemmakatten på författaren Ann Heberlein]

För ett tag sedan slukade jag en riktigt läsvärd bok. Ni vet en sådan där bok där man från första meningarna känner att – wow, den här är bra! Denna gång handlar det om En liten bok om ondska av Ann Heberlein. Heberleins faktaroman ”Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar” är en av mina favoriter så jag hade höga förväntningar inför läsningen av En liten bok om ondska. Och jag blir inte besviken. Men det gäller att hålla sig vaken. Varje rad är meningsfull och jag får hålla koncentrationen alert hela tiden. Inget skummande här inte utan en aktiv penetration av texten och varje mening.

Ondska är inget lätt ämne, men konstant aktuellt. Inte minst genom ett visst politiskt partis intåg i den svenska riksdagen, tragedin i Utöya, och de brott som begås mot såväl mänskligheten som mot individer dagligen. Kan människan vara ond från födseln, eller är det omständigheterna som skapar den onda personen? Kan vem som helst begå onda handlingar, även s.k. vanliga människor? Uppenbarligen är svaret ja, enligt Heberlein. Det var helt vanliga män (och kvinnor) som arbetade som fångvaktare i de tyska koncentrationslägren, som sveptes med i en ond ideologi. Även om en del inom nazistpartiet var sadister och njöt av det. Medan andra bara ansåg sig göra sin plikt och sitt arbete. Hur sjukt och fasansfullt det än kan verka. Men jag kan inte låta bli att undra vart det sunda förnuftet tar vägen…Det försvinner i vissa sammanhang. Dock har sociologiska experiment visat hur lätt det är för fullt ”normala” och friska människor att gå in i en roll och börja bete sig kränkande i speciella, sociala kontexter. Exempel på det som Heberlein tar upp är Standford Prison Experiment och Stanley Milgrams lydnads- och auktoritetsexperiment, där helt vanliga studenter och försökspersoner efter ett mycket kort tag kränker sina medmänniskor i experimenten.

Men Heberlein nöjer sig inte med att ta upp det sociala sammanhanget utan återkommer till det individuella ansvaret. Ansvaret att stå upp för en inre moral, stå upp mot systemet, tänka själv, ifrågasätta maktstrukturer och ”order” som kränker andra människor. Och att människor som står vid sidan om det onda som sker, också har ett ansvar. Likgiltighet kan om det hårddras också betraktas som en del av ondskan. Att inte våga anmäla, att inte våga säga ifrån när någon mobbas eller far illa etc. Diskussionerna i boken går fram och tillbaka, såväl teoretiska och filosofiska definitioner som praktiska exempel avhandlas. Fall som bl.a. Fritzl, Anders Eklund, Ted Bundy tas upp och dissekeras utifrån ondskebegreppet. Ingen direkt upplyftande läsning, men tänkvärt och lärorikt.

En liten bok om ondska
ger perspektiv på både ondskebegreppet och hur synsätt och förklaringsmodeller av s.k. onda människor och onda handlingar har ändrats över tid, med långt fler infallsvinklar än de som jag har tagit upp här. En läsupplevelse som delvis går i moll, men en nog så viktig bok för att sätta saker och ting i perspektiv. Och avslutningen fokuserar ändå på det som är väsentligt mer inspirerande: Att vi är fler goda människor än onda. Och hur viktigt det är med ett personligt ansvar. Att du kan göra mycket i det lilla för att stå upp mot det som kan kallas ondska i samhället. Men framför allt, att vi alla, var och en, kan göra mycket för att bejaka sunda etiska värden, det goda i samhället, inom oss själva och hos andra. Det goda finns i varje människa om man bara tar sig tid att se det.

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Mästaren

Mästaren av Harlan Coben
[Foto: Hemmakatten]

Jag har "upptäckt" och fått en ny favorit i deckarförfattaren Harlan Coben. Det har varit ett rent nöje att läsa kriminalromanen Mästaren som handlar om den amerikanska sportagenten Myron Bolitar. När den välkända kvinnliga tennisstjärnan Valerie Simpson mördas under US Open-turneringen blir Myron personligt involverad i fallet. Stjärnan var på väg att göra come back efter några års frånvaro, och befann sig på arenan för att träffa Myron. Men någon hann tysta Valerie innan hon kom i kontakt med honom. Myron blir berörd av hennes öde och kan inte låta bli att själv starta en utredning. Till sin hjälp har han den slipade advokaten och kampsportexperten Win, som inte drar sig för att ta till våld när nöden kräver. Myron, av branschen ansedd som en reko och schysst kille och agent, använder både sin charm och sina kontakter för att gräva fram sanningen om Valerie. När sedan utredningen visar sig implikera Myrons senaste fynd Duane Richwood, rising star på tennishimlen, börjar han nästan ångra sin inblandning.

Harlan Coben är som sagt en ny bekantskap för mig men jag kände redan vid läsning av första sidan att detta är en författare i min smak. Coben skriver lekande lätt. Om handlingen har med tennis att göra kan jag väl säga att formuleringarna är som snabba volleys och träffsäkra smaschar. Det är underhållande, kvickt och spännande. Jag skrattar högt åt vissa meningar och beskrivningar. Personporträttet av Myron är både varmt och sympatiskt. Och han är den som får leverera de mest humoristiska och knivskarpa formuleringarna. Mästaren är den andra fristående delen i en serie om sportagenten Myron Bolitar. Den första romanen heter Spelaren och det är en bok som jag snarast kommer att införskaffa. Jag kan bara konstatera att jag har fått en ny favorit och att Harlan Coben sopar banan med många av nutidens deckarförfattare. Game, set and match till Coben!

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Matthandlare Olssons död

Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg
[Foto: Hemmakatten]

Nu är det deckardags igen. Denna gång i pocketformat. Karin Wahlberg är en ny bekantskap för mig men hon är definitivt inte ny i författargenren. Hon har publicerat flera deckare och barnböcker. Läsningen av Wahlbergs kriminalroman Matthandlare Olssons död gör mig inte besviken. Wahlberg har ett strålande flyt i språket som tilltalar mig. Fullt av målande metaforer och humoristiska betraktelser av små vardagsfenomen. Jag kommer på mig själv att skratta högt av vissa formuleringar. Formuleringar så pricksäkra att jag själv önskar jag hade kommit på dem. Så det stilistiska finns där och bäddar väl för en faktiskt underhållande intrig.

I fokus står kriminalkommissarie Claes Claesson och hans hustru läkaren Veronika Lundborg. Detta är den sjunde boken i serien men det verkar inte vara brist på uppslag eller inspiration till fler romaner om jag ska utgå från kvaliteten på den här boken. Därför att detta är mycket bra! Historien tar sin början när matthandlare Olsson hittas mördad på en färja i Istanbul. Den turkiska polisen inleder förundersökningen men så småningom kopplas kommissarie Claesson och hans team in. Det visar sig att Olsson inte bara var en enkel matthandlare i småstaden utan hade fler strängar på sin lyra. Att nysta upp Olssons liv och affärsturer kräver sin tribut. När sedan människor blir överfallna i Sverige i jakten på en värdefull matta blir det tydligt att flera olika spår och människoliv knyts ihop via Olssons matthandlarverksamhet. Kommissarie Claesson får mycket att stå i både hemma och i Turkiet dit han åker för att göra de efterforskningar som krävs. Beskrivningen av miljonstaden Istanbul med sitt myllrande folkliv, kulturskatter och historiska vingslag är en av bokens stora behållningar. Jag kan nästan känna oset av kebabstånden, de söta teerna, den torra luften eller den varma brisen från havet. Författaren får med sina välformulerade miljöskildringar mig att vilja ta nästa plan till Istanbul.

Det är underhållande från första till sista sidan. Och deckargåtan knyts elegant ihop på slutet. Personportträtten är välgjorda och insiktsfulla, med många kloka iakttagelser. Jag blir nyfiken på att veta mer om vissa personer. Intrigen mår bra av att få ett internationellt perspektiv och scenerna i Istanbul blir pricken över i:et i denna kriminalroman. Sätt upp Matthandlare Olssons död på din "att-läsa-lista" om du inte har gjort det redan!

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

I grunden utan skuld

I grunden utan skuld av Viveca Sten
[Foto: Hemmakatten]

I grunden utan skuld är tredje romanen av Viveca Sten om ön Sandhamn i Stockholms skärgård där polisen Thomas och hans bästa vän Nora hamnar mitt i otäcka händelser och mord. Denna gång försvinner en ung tonårstjej spårlöst från ön. Skallgången blir resultatlös. Det visar sig att händelsen har sin förklaring långt tillbaka i tiden. Parallellt med dagens brottsutredning får vi följa en ung pojkes traumatiska uppväxt i Sandhamn, med en våldsam far och svåra umbäranden i vardagen. Det blir en uppväxt som sätter sina spår. I mer än en generation. Historien om den unga pojkens svåra barndomstid runt 1920-30-talet engagerar mer än den nutida kriminalhistorien. Sten är skicklig på att ge det historiska perspektivet nerv och tecknar personporträtten väldigt levande. Men visst fyller kriminalgåtan sin funktion. Det är trots allt den som ska lösas, även om svaret till viss del hittas i det förflutna.

Jag tycker om huvudpersonerna Thomas och Nora. Polisen Thomas, som förlorade sin dotter i plötslig spädbarnsdöd, känner starkt med föräldrarna på Sandham vars dotter är borta. När sedan en arm hittas ute på ön framstår det med all tydlighet att försvinnandet inte har slutat lyckligt. Nora, bankjurist med hus på ön och vän till Thomas, framstår som väldigt mänsklig, med problem i äktenskapet och funderingar över sina val i livet. Jag gillar Nora. Och jag kan fortfarande se Alexandra Rapaport framför mig i rollen från tv-serien som TV4 visade i vintras. Även om Rapaport har utstrålning som räcker långt, även i en medioker tv-serie, måste jag erkänna att boken är långt bättre. Väl värd att läsas. Och för en gång skull är det trevligt att vara i skärgården på andra sidan landet. Den vackra, i Stockholm. I grunden utan skuld är en läsvärd deckare, med en spännande intrig och med livsöden som engagerar. En perfekt sommarbok.

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Själakistan

Själakistan av Ann Rosman
[Foto: Hemmakatten]

Då var det dags för den andra delen i Ann Rosmans serie om kriminalinspektör Karin Adler i Göteborg. Även om det mesta i den här deckaren precis som i förra romanen Fyrmästarens dotter utspelas på Marstrand. Inte så konstigt egentligen då författaren har sin hemvist där. Och den annars så idylliska skärgårdsmiljön är en perfekt inramning till mord och bestialiska brott. Polisen Karin njuter av sin sista sköna semesterdag men den får ett hastigt slut. Ett kvinnolik hittas i anslutning till Carlstens fästning på Marstrand. Iklädd medeltida kläder. Utan huvud. Och eftersom Karin numera bor i sin segelbåt förlagd till hamnen i Marstrand är det hon som är först på brottsplatsen. Men inte nog med att det ligger en halshuggen kropp vid det som kallas Offerstenen, nej, några kvarter bort gör en husägare en fasansfull upptäckt i sin trädgård; ett kvinnohuvud uppsatt på en ställning. Det blir bråda dagar för Karin Adler och hennes kollegor Robban och Folke. Utredningen växer då det som först verkade vara ett mord på en person blir något helt annat då kroppen och huvudet visar sig komma från olika kvinnor...som båda är släkt med varandra.

I Själakistan vävs intrigen i ett fornnordiskt tema tillsammans med inslag från mytologiska och historiska händelser i Marstrand, allt från 16-1700-talets häxprocesser och till fästningens fångar och dagens bebyggelse. Rosman har verkligen koll på sina fakta, och sin ö, men ibland kan jag tycka att intrigen blir lite lidande av alla välgjorda beskrivningar. Men jag förstår att ön och dess historia är viktigt för inte bara Rosman utan också för deckarens utgång. Så jag läser de utbredda miljöskildringarna en aning snabbt, men ändå med gott minne för att följa den röda tråden i handlingen.

Lika väl som det är spännande att följa polisutredningens gång, är det också intressant att ta del av Karin Adlers privata utveckling. Hur hon efter en kraschad samborelation hittar ett lugn i sig själv och sin tillvaro, och kanske känner hon också ett nyfiket intresse för en ny man. Som får henne att le igen. Och längta efter närhet. Själakistan är ett habilt hantverk, välskrivet och med intrigen förlagd på västkusten, en miljö om alltid tilltalar mig. När kommer nästa bok?!

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Fyrmästarens dotter

Ann Rosman - Fyrmästarens dotter
[Foto: Hemmakatten]

Så var den då äntligen läst. Ann Rosmans Fyrmästarens dotter som jag har hört gott om och velat dyka in i länge. Det är en angenäm upplevelse. Det är något visst med deckare i Göteborgsmiljö, i detta fall på ön Marstrand och närliggande Koön. Men den vackra skärgårdsidyllen får ett abrubt avbrott när ett gammalt skelett hittas på den lilla ön Hamneskär där de gamla fyrmästarbostäderna håller på att renoveras till en mer nutida anpassad konferensanläggning. Förhoppningen från gruppen som står bakom projektet att det var en olycka grusas snabbt då skelettet är inmurat i väggen...

Kriminalinspektör Karin Adler från Göteborg får mycket att stå i, och väl användning för sina segelkunskaper och historiska nyfikenhet under utredningens gång då brottet visar sig ha kopplingar bakåt i tiden. Förgreningarna till andra världskriget visar sig påverka flertalet människor i dagens Marstrand. Hemligheter från förr som vill upp till ytan. En del gör dock vad som helst för att de ska förbli begravda i djupet. Samtidigt som Adler kommer allt närmare brottets lösning, faller hennes egen samborelation som ett korthus. Men då den inte ens klarar lätt bris kanske det inte är så konstigt. Snarare välbehövligt. Befriande till och med. 

Romanens intrig är spännande. Det är välskrivet och bra driv i språket. Särskilt gillar jag skildringarna bakåt i tiden, den har ett nostalgisk skimmer som tilltalar mig. Som bleknande vykort över sommarsemestrar från förr. Även hur samborelationen demonteras är väl illustrerat, och till och med en smula underhållande. När jag läser Fyrmästarens dotter kan jag inte låta bli att tänka på Camilla Läckberg och hennes mordhistorier i Fjällbacka. Men det är i och för sig bara positivt. Nu är det en västkustpärla till som är hemmahamnen för mörka krafter och brott i natten. Inte mig emot!

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Vårlik


[Foto: Hemmakatten]

Den fjärde boken om kriminalinspektör Malin Fors i Linköping är en välskriven spännande historia, både vad gäller det otäcka brott som ska lösas men också på det personliga planet för huvudpersonens del. Efter att Malin har varit full i tjänsten har hon genomgått några helvetiska veckor på behandlingshem, och kämpar nu dagligen för att hålla suget efter alkohol stången. Malin försöker betvinga längtan efter tequilaruset med stenhård träning och mycket jobb. Och hon får att göra denna vår. Den ljuva spirande årstiden möter sin brutala kontrast i död och bränt kött. En bomb briserar mitt i centrala stan och två tvillingflickor omkommer. Deras mamma får livshotande skador. Är det en galnings verk eller var dådet riktat specifikt mot familjen? Malin går efter sin berömda, och framgångsrika, intuition och förstår ganska snabbt in i utredningen att det inte är en vanlig familj som hamnade mitt i explosionen. Samtidigt jobbar hon med relationen till sin egen familj. Lite lätt störd på sina håll, vilket delvis ger förklaringen till hennes självförbrännande resa i rusets tecken.

Mons Kallentofs senaste kriminalroman Vårlik är ett nöje att läsa. Jag har läst hans tidigare tre böcker (Midvinterblod, Sommardöden, Höstoffer) i koronologisk ordning vilket serien tjänar på, och jag har i alla böcker slagits av Kallentofts speciella stilistiska stil. Vårlik är inget undantag. Alltid gripande och en vackert hållen språkdräkt. Poetiskt på sina håll, lite drömskt och en smula övernaturligt. Alltid ett stort läsvärde. Kallentoft är ensam om att låta offren vara med i hela romanen, även efter att de har omkommit. Offrens röster är en viktig del i hans unika skrivkonst. Jag gillar Kallentoft, och ser redan fram emot en fortsättning. Jag hoppas verkligen att det kommer en. För Malin Fors och hennes öden och äventyr är långt ifrån klara... Och innan nästa bok ges ut hoppas jag att du tar sommaren som tillfälle att läsa de första fyra romanerna. Du har en läsfest som väntar!

Vårlik av Mons Kallentoft
[Foto: Hemmakatten]

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

En plats i solen

Liza Marklunds deckare En plats i solen
[Foto: Hemmakatten]

Direkt efter att jag hade läst ut Livstid, slängde jag mig över nästa bok av Liza Marklund som heter En plats i solen. Journalisten Annika Bengtzon fortsätter att nysta i de lösa trådar som lämnades från fallet i förra boken. Annika var direkt orsak till att ett mord kunde lösas och en liten pojke hittas efter flera månaders kidnappning, och nu fortsätter hon sin grävande journalistik för att reda ut allt en gång för alla. Annika tycker att det är för mycket som bara har lagts åt sidan och inte kommit upp till ytan.

Annika Bengtzon är ingen lätt person att tas med. Hennes arbetsplats Kvällspressen omorganiserar och situationen blir än mer ohållbar. Med sina 10 år på samma ställe tillhör hon de rutinerade rävarna, och det är inte för inte som nya vikarier skyr henne som pesten. Annika är befriande rak, och totalt osmidig. Hon stöter sig med allt och alla. Därför blir det en lättnad när hon får skriva en reportageserie utomlands. Denna gång för Annikas vetgirighet henne till Spanien och solkusten. Hon följer en knarkliga och dess internationella förgreningar. Annika vill vända på alla stenar och alla hemligheter ska upp i ljuset. Till sin hjälp har hon en svensk sambandspolis i Malaga. Men hon hamnar på djupt vatten. Mycket pengar står på spel. Och hon dras oemotståndligt till den svenska polisen vars karisma bränner mer än den spanska solen...

En plats i solen är lika välskriven, med driv i handlingen och i språket, som Livstid, men jag engageras inte lika mycket i intrigen den här gången. Men det är oerhört förnöjsamma och underhållande timmar jag tillbringar med huvudpersonen Annika Bengtzon. Liza Marklund är trots allt Sveriges regerande deckardrottning. Hur många kronprinsessor det än finns som vill åt tronen...

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Livstid


[Foto: Hemmakatten]

Deckaren Livstid av Liza Marklund är en spännande historia. Den oefterhärmliga Annika Bengtzon jobbar fortfarande som journalist på tabloiden Kvällspressen och har en märklig förmåga att hamna mitt i händelsernas centrum, vare sig det gäller sprängattentat, trafficking eller mord under Nobelfesten. Så också denna gång. En respekterad polisman, känd från tv och med hjälteinsatser på meritlistan, blir mördad i sitt hem och efterlämnar en fru och liten son. Hustrun hittas medtagen i lägenheten medan sonen är spårlöst försvunnen. Vad är det egentligen som har hänt? Hustrun påstår att det var en annan kvinna där som sköt mannan och kidnappade sonen. Men inga bevis styrker detta. Är hustrun en kallblodig mördare som spelar psykiskt sjuk, eller var någon annan faktiskt där? Och vad har i så fall hänt med sonen, lever han fortfarande? Och var offret verkligen den hjälte som alla säger? Desto fler frågor Annika ställer och ju mer hon sätter sig in i familjens liv desto fler märkligheter stöter hon på. Och det finns flera som inte vill att hon ska hitta några svar...

Livstid
är en riktig sidovändare. Jag sträckläste i princip boken och tycker att den har allt som en bra deckare behöver; en smart spännande intrig där upplösningen inte går att förutse, inlevelsefulla personporträtt, driv i språket. Och så karaktären Annika Bengtzon förstås. Jag hade definitivt inte velat ha henne som kollega på jobbet. Kantig, vass och kör sitt eget race utan att ta hänsyn till vilka tår hon trampar på. Men som huvudperson i en bok är hon perfekt och för handlingen framåt när hon envist, på gränsen till maniskt, ska ta reda på sanningen, och gå till botten med sin story. Livstid är kuslig och dramatisk samtidigt som den är jordnära och realistisk. Parallellt med mordutredningen får man också följa Annikas försök till en normal vardag efter äktenskapets haveri. Hur längtan efter barnen går in under huden de veckor hon inte har dem hos sig. Vardagligt och vanligt. Känslomässigt och nära. En kontrast som ger tyngd och välbehövlig motpol till deckargåtan och Annikas tuffa fasad på jobbet. Läs Livstid och du får en uppfriskande läsupplevelse. Och den tar definitivt inte en livstid att plöja igenom!

Livstid av Liza Marklund
[Foto: Hemmakatten]

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!


Inred lantligt

Inred lantligt inne och ute
[Foto: Hemmakatten]

Inred lantligt inne & ute är en inspirations- och idébok fylld med vackra bilder och trevliga tips till hemmet. Författare är Anna Örnberg. Jag blev tipsad om den här boken av en vän och passade på att fynda under bokrean. Gillar att bläddra i den mest för att njuta av bilderna men det finns också praktiska förslag på arrangamang & stilleben, hur du gör fjärilstavor, planteringar i trädgården eller collage hemma. Och mycket mer. Inred lantligt inne & ute är en perfekt present till den inredningsintresserade som gillar shabby chic och den lantliga stilen.

Hoppas att du gillar bilderna och boken lika mycket som jag. Ha en fin onsdag!




[Foto: Faksimil Inred lantligt inne & ute]

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!


Igelkottens elegans

Igelkottens elegans
[Foto: Hemmakatten]

Igelkottens elegans. Elegant skriven roman som inte lämnar någon oberörd. Fransk succéhistoria som även blivit film, men boken förtjänar verkligen att läsas. Orden flyter fram lekande lätt. Lika lekfullt som ett virvlande Seine. Lika vacker som en vårdag i Paris. Lika värmande som din älskades blick. 

Portvakten Renée Michel är 54 år, änka och låter livet gå sin gilla gång. Hon sköter sina sysslor i det pampiga huset med lägenheter och är den som håller maskineriet igång. Utåt sätt en mycket enkel (och lite trist) dam som går de flesta spårlöst förbi. Ett namn, men ett anonymt ansikte och utan personlighet. Någon som finns där när de boende behöver en tjänst eller vill få något gjort. Men om man ser under ytan, bakom fasaden, på denna dam är det en helt annan värld som öppnar sig. Madame Michel lever ett rikt inre liv och plöjer igenom litteratur, konst och vetenskap på samma nivå som en Sorbonne-professor. Det sprakar och sprudlar av liv i den grå portvaktslägenheten.

I samma hus som Madame Michel, men i en mycket lyxigare våning, bor Paloma. Tolv år med ett intellekt som överträffar de flesta vuxnas. Men som inte finner sig till rätta och därför vill ta livet av sig. Först ska hon bara studera människorna i sin omgivning för att hitta någon slags konvergens i tillvaron. Madame Michel och Paloma lever två parallella liv, men deras öden knyts samman när huset får en ny hyresgäst, affärsmannen Kakuro Ozu från Japan. Dessa tre individer dras till varandra och möts till slut i det som de flesta kallar vänskap.

Vänskapen blir som en mötesplats för dessa tre individer som alla har olika kulturell bakgrund, förutsättningar och erfarenheter. I vänskapen blir de alla jämlika och kan förenas i ett gemensamt intresse. Att vara människa med önskan om att bli sedd för den man är. De möts i en förståelse för varandra och för sitt nöjes skull. Att få en fin stund tillsammans och prata om samhälleliga företeelser, vardagliga ting eller bara sitta tysta över en kopp te.

Jag blir väldigt berörd av boken. På ett både glädjefyllt och sorgligt sätt. Jag fnissar och fäller en tår om vartannat. Boken är fantastisk. Upplyftande. Hoppfull. Äkta. Vänskapsband över olika åldrar. Vänskap som förenar och ger en mening med livet. Vänskap som vänskap ska vara. Innerlig, tillåtande och varm. Du är dig själv och det är gott nog. Att mötas i ett avslappnat umgänge, stimulerande samtal eller över ett intellektuellt utbyte.

Har du inte läst Igelkottens elegans av Muriel Barbery tycker jag att det ska bli din nästa bok. Min recension kan inte göra den rättvisa. Egentligen räcker det med att säga att jag kommer att bära med mig den här boken, länge.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery
[Foto: Hemmakatten]

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Tidigare inlägg
RSS 2.0