hemmakatten

[Foto: från Moviezine.se]

Var på bio under helgen som gick. Såg filmen Monica Z om svenska sångerskan (skådespelerskan/revyartisten) Monica Zetterlund som levde 1937-2005. Detta är en stämningsfull film som lämnar avtryck och vars visuella uttryck fortfarande kommer tillbaka. Det är en mycket bildskön film. Snygg scenografi, tidsenliga miljöer, kläder och detaljer som sätter tonen och sammanhanget perfekt. Det känns verkligen som man är på besök i Stockholm och Hagfors på 60-talet. Och sedan har vi ju musiken. Varm, innerlig, vemodig och sensuell. Precis som Monica själv. Jazz på svenska. Filmsalongen fylls av värme och färger. Av mjuka melodislingor, av ljus och stämning. Musiken omsluter på ett fantastiskt sätt. Och så denna Ebba Magnason. Hon är kusligt portträttlik Monica. Nästan så att man får nypa sig i armen. Gesterna, kroppsspråket sitter där. Och inte minst rösten. Samma frasering, samma sätt att tackla tonerna. Den här filmen tycker jag om. Monica Z. Ett lingonris i ett coctailglas, en värmländsk huldra. Skildrad med kärlek och värme. En sevärd film. Med en historia som berör.