Bröllop i Italien
[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
Den danska romantiska komedin Bröllop i Italien av Susanne Bier (hon som gjorde Hämnden med Michael Persbrandt ni vet) är en film många borde se. Den går på bio just nu. Filmen är en finstämd och mjuk tankeväckare om vikten av att välja rätt i livet, att se över sina prioriteringar, att våga välja kärleken. Även om det kanske tar emot till en början. Även om man inte vet exakt hur utgången blir. Även om man är rädd. Men hittar du den rätta - håll fast och våga ta språnget. Bli inte rädd när du möter den stora kärleken. Se det som en chans. En chans till ett nytt och bättre liv. Lämna det gamla även om det är svårt. Det är värt det. Är du inte lycklig i det liv du lever nu finns det alltid möjlighet att ändra på detta. Ensam eller tillsammans med någon du känner ger dig kraft, glädje och energi. När du möter den där personen som får det att pirra i magen, som får dig att le och skratta, känna värme i hennes/hans sällskap. Ta då dennes hand och släpp den aldrig. Men släpp tanken på hur det borde vara, på de föreställningar eller traditioner du haft med dig till denna stund. Allt var bara en resa för att nå fram hit. Ta vara på detta tillfälle och våga välja kärleken.
Filmens budskap berör mig. Likaså skådespelarnas fina och uppriktiga spel. Trine Dyrholm spelar Ida, hårfrisörska som lever i ett vardagligt men kärleksfattigt äktenskap. Gnistan är borta. Det mesta går på rutin. Det mest spännande som händer är hur starkt kaffe som ska bryggas... Efter en canceroperation börjar hon så smått fundera över vad som är viktigt i livet, om hon är lycklig eller inte. När så hennes dotter ska gifta sig i Italien åker hon dit utan förväntningar och med en relationskris i bagaget. Resan till Italien blir en vändpunkt. Där möter hon fadern [Pierce Brosnan] till den blivande svärsonen. En argsint man som är van att människor gör som han vill oavsett hur otrevlig han är. Han låter pengarna tala. Det är två olika världar som möts. Två temperament. Två hjärtan. Hur detta möte slutar tänker jag inte avslöja. Men filmen är oerhört varm och jag tänker bära den med mig länge. Och jag kan väl erkänna att både jag och min tjejkompis suckade samstämmigt av välbehag när Pierce Brosnan visade sig på filmduken. Vilken man. Ett bra exempel på att män i 50-årsåldern kan spraka och ha utstrålning så det räcker och blir över. Och att de gråa tinningarna och kråksparvarna runt ögonen bara tillför en välgörande charm. Det finns ju fler än den här skådespelaren som har just den speciella karisman... Men nu kom jag bort från ämnet. :) Bröllop i Italien är en perfekt film. Humor och romantik i bedövande vackra miljöer. Se den!
All I want for Christmas
Behöver jag säga mer? En av julens bästa låtar. Ur filmen Love Actually som alltid någon av tv-kanalerna brukar visa runt jul. Om du inte har sett den här romantiska komedin så föreslår jag att du tar chansen någon av de lediga dagar som ligger framför oss. Varm, rolig och många roliga förvecklingar bland olika par i Storbritannien. Med bland annat Hugh Grant, Emma Thompson, Keira Knightley, Bill Knighy, Colin Firth och Liam Neeson.
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Giganterna
[Foto: Hemmakatten]
Hoppas att ni tar chansen att titta på giganterna Rolling Stones just nu i SVT1. En livekonsert som spelades in för några dagar sedan. Riktigt bra ös med ett pärlband av klassiker. Rejäl rock helt enkelt. Inspirerande på många sätt! Jag blir på gott humör och vill ut och dansa. Fast ta några "skutt" på vardagsrumsgolvet fungerar bra det också :)
Det har tidigare visats en dokumentär om bandet, om hur allt startade som finns på nätet. Detta brittiska band firar 50 år så det finns en del att berätta och en del jäkligt bra låtar att spela...
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.
Hypnotisören
[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
Så har jag sett den. Hypnotisören. Filmatiseringen av deckarromanen med samma namn av Lars Kepler. Det är bara att konstatera. Lasse Hallström kan sin sak. Jag slås främst av tre saker: det oerhört välgjorda fotot, särskilt panoramabilderna över ett vintervitt och iskallt Stockholm, de två manliga huvudrollsinnehavarna Mikael Persbrandt och Tobias Zilliacus som spelar med närvaro och naturlig intensitet, och slutligen hur bra filmmanuset blev efter en rejäl centrifugering av originaltexten. Många karaktärer, sidospår, tillbakablickar och händelser är borttagna, redigerade eller omgjorda. Det funkar. Men det är inte boken Hypnotisören vi ser, utan filmen. Om du förstår vad jag menar.
[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
Filmen är välgjord. Det märks att Hallström har varit "over there" några år och filmat. Det är stora scener och miljöer men samtidigt finns det plats för de små gesterna som rymmer de stora känslorna. Jag har alltid tyckt om Hallströms anslag och ton. Hans många gånger kärleksfulla porträtt av inte alltid så kärleksfulla människor. Bra personporträtt går igen även här. Zilliacus spelar den envisa polisen Joona Linna som tar yrket på yttersta allvar och är beredd att jobba dag och natt tills lösningen är funnen. Och så har vi Persbrandt. Den oefterhärmeliga Persbrandt som läkararen och hypnosspecialisten Erik Maria Bark. Bark är en människa som livet gått hårt åt, både professionellt och privat. Avstängd från sin profession, ett äktenskap i gungning då han fallit för frestelser privat, och numera beroende av sömnmedel för att komma till ro några timmar varje natt. Persbrandt skildrar denne Barks svaga sidor på ett väldigt mänskligt och ömt sätt. Och Persbrandt är inte bara rätt i sin rolltolkning. Han har också verkligen den rätta rösten. Den passar perfekt för ändamålet. Varm, suggestiv och omslutande. Hypnotiserande helt enkelt. Hade jag haft ett avslappningsband med Mikael Persbrandt hade jag fallit i trance omgående...
Det är alltid roligt att se svenska filmer och Hypnotisören känns både svensk och internationell på bästa sätt. Sammanfattningsvis: snyggt gjord, sevärd och spännande. Men jag måste erkänna att det är en fördel om du inte har läst boken. En del av spänningen går trots allt förlorad när man vet vem mördaren är redan när filmen börjar...
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Babel
[Foto: Skärmdump från svt.se]
För en tid sedan var jag delaktig i en diskussion om tv-licensens vara eller icke vara. Jag påstod frankt att det knappt sänds något bra i de två kanalerna (förutom en del brittiska serier och en del annat också så klart), men framför allt tycker jag inte att det fåtal tv-timmar jag lägger på dessa kanaler under ett år motsvarar avgiftens höga summa. Som motargument fick jag höra att i SVT sänds ett av de bästa programmen, kanske till och med det bästa programmet.
- Har du sett det?
- Nej...
- Men då så!
Självklart blir jag nyfiken och undrar om något tv-innehåll verkligen kan leva upp till detta beröm. Jag är inte den som är den och därför bänkar jag mig ivrigt denna söndag kl 20.00 och det som har blivit symbolen för tv-licensavgiftens rättmätighet eller inte; nämligen litteraturmagasinet Babel. Från första bildrutan och anslaget känner jag att det händer. Jag dras med, jag dras in, Visst är det härligt att bli överraskad och att få ändra sig. Jag kan bara hålla med om att i Babel har SVT en riktig höjdare. Det är underhållande, det är intelligent, det är roligt. Vi som tittare leds med säker hand av programledaren Jessica Gedin. Hon är kompetent och lika välartikulerad på tv som i sina skrivna bok-krönikor. Såväl hennes frågor som hennes analyser är intressanta och väl genomtänkta, och hon får gästerna att öppna sig och berätta om sina romaner på ett både fängslande och personligt sätt.
En nytt inslag för den här säsongen är "litterär detektiv i verkligheten". Den tidigare programledaren Daniel Sjölin tar oss med på en tur genom vårt avlånga land för att hitta de riktiga geografiska platserna från svenska litterära succéer. Denna gång är det stället för den slutliga striden mellan Lisbeth Salander och hennes värsta fiende, tillika halvbror, Niedermann som eftersöks. I verkligheten. Det är mycket roande och kul att följa när Sjölin med Stieg Larssons bok Luftslottet som sprängdes i högsta hugg tar sig till OK-macken i Rimbo, Uppland, för att se var Lisbeth köpte sin kaffe och inplastade macka innan hon tar sig vidare till slutkampen. Det görs också ett nedslag hos en snickare där författar-Larsson antas ha blivit introducerad till spikpistolens ypperliga förtjänster. Ett verktyg som sedan används av Lisbeth för att en gång för alla stoppa den mordiska halvbrodern. Att hitta litterära platser i verkligheten är ett riktigt fyndgrepp på genren moderna svenska klassiker!
Så mina vänner. Söndagar kl 20.00-21.00 är numera en hedersstund. Babel. SVT2.
PS. För övrigt tycker jag fortfarande tv-licensavgiften är för hög. DS.
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Filmtips: Revolutionary Road
[Foto: Hemmakatten: av filmens DVD-omslag]
Ikväll kl 21.00 visar kanal 9 en mycket sevärd film som jag tycker alla borde se: Revolutionary Road. Jag har skrivit en recension av filmen tidigare och här kommer den:
"Ingen har väl undgått att läsa om dramat Revolutionary Road. Med stjärnor som Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna och regissören Sam Mendes fick filmen redan från början mycket uppmärksamhet. Att den sedan baseras på Richard Yates bästsäljande bok gör inte saken sämre. Värt att notera är också att det är Winslets och DiCaprios första återseende på film sedan "Titanic" 1997. Deras personkemi är påtaglig. Inte en dag för tidigt för dem att medverka i ett gemensamt projekt igen!
Filmen griper tag från början. Det unga paret April & Frank Wheeler [Winslet & DiCaprio] möts och magi uppstår. Det finns i relationens inledning en ömsesidig förståelse och sympati dem emellan, och en vision om att leva ett liv värt att levas. Men sakta med årens lopp och med barnens ankomst dras paret in i vardagens slit och slentrian. Ständigt återkommande rutiner nöter ner kärleken och drömmarna. De äts båda upp inifrån av att leva ett liv långt ifrån vad de egentligen ville och önskade. Han pendlar dagligen till sitt ointressanta jobb, där lönechecken varje månad och flörtar med kontorets sekreterare är det enda ljusa inslaget. Hon som sett sig själv som blivande firad skådespelerska trampar runt i hemmets vrå för att ta hand om barnen, mannen och huset. Tristessen ligger som en mörk tyngd över dem båda. Drömmen om ett händelserik och spännande liv ter sig allt mer ouppnårbar. Och deras relation går på tomgång. Men plötsligt en dag ser April [Winslet] en skärva av deras tidigare liv och får en ingivelse som kommer att förändra deras liv för alltid. Hon ser möjligheten för dem att växa och hitta tillbaka till drömmen och varandra.
"Ingen har väl undgått att läsa om dramat Revolutionary Road. Med stjärnor som Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna och regissören Sam Mendes fick filmen redan från början mycket uppmärksamhet. Att den sedan baseras på Richard Yates bästsäljande bok gör inte saken sämre. Värt att notera är också att det är Winslets och DiCaprios första återseende på film sedan "Titanic" 1997. Deras personkemi är påtaglig. Inte en dag för tidigt för dem att medverka i ett gemensamt projekt igen!
Filmen griper tag från början. Det unga paret April & Frank Wheeler [Winslet & DiCaprio] möts och magi uppstår. Det finns i relationens inledning en ömsesidig förståelse och sympati dem emellan, och en vision om att leva ett liv värt att levas. Men sakta med årens lopp och med barnens ankomst dras paret in i vardagens slit och slentrian. Ständigt återkommande rutiner nöter ner kärleken och drömmarna. De äts båda upp inifrån av att leva ett liv långt ifrån vad de egentligen ville och önskade. Han pendlar dagligen till sitt ointressanta jobb, där lönechecken varje månad och flörtar med kontorets sekreterare är det enda ljusa inslaget. Hon som sett sig själv som blivande firad skådespelerska trampar runt i hemmets vrå för att ta hand om barnen, mannen och huset. Tristessen ligger som en mörk tyngd över dem båda. Drömmen om ett händelserik och spännande liv ter sig allt mer ouppnårbar. Och deras relation går på tomgång. Men plötsligt en dag ser April [Winslet] en skärva av deras tidigare liv och får en ingivelse som kommer att förändra deras liv för alltid. Hon ser möjligheten för dem att växa och hitta tillbaka till drömmen och varandra.
Filmen verkar kunna få ett lyckligt slut men det avgörande ögonblicket kommer obenhörligt närmare. Den tysta krypande desperationen blir allt mer påtaglig, högljudd, och svår att ignorera. Ska de våga ta steget fullt ut och göra en livsförändring eller kommer rädslan för det nya okända, och tryggheten att veta vad man har, att frysa modet och hålla dem kvar i den hopplösa tomheten?
En mycket sevärd film på alla plan. Suveränt skådespeleri, både i huvud- och biroller. Winslet och DiCaprios intensiva spel framhävs skickligt av alla ingående och avslöjande närbilder. Fotot är i världsklass. Den amerikanske 50-talsscenografin med miljöer, inredning, kläder, färger och tidstypiska detaljer är oehört välgjord. Det känns verkligen att man befinner sig i den lilla amerikanska östkustförorten. Jag känner klaustrofobin, kraven, reglerna och förväntningarna på hur livet bör levas i småstaden. Hur det blir ett mentalt dimmigt täcke över parets innersta levande personligheter som håller dem fast i ett krampaktigt tag. Revolutionary Road är inte bara ett drama om ett förhållande i sönderfall, utan också om kampen för att leva sitt riktiga liv. Modet att välja att ta chansen när den väl uppstår. Att våga se vem du egentligen är och leva det liv du är ämnad att leva. En del vågar ta språnget, andra förtvinar i trygghetens tristess.
Mörkt, välgjort, tankeväckande. Inte konstigt att Winslet till slut knep en Golden Globe för sin rolltolkning."
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Waiting in vain
[Källa: youtube.com]
En söt film, Serendipity, handlar om att låta ödet bestämma. När du möter kärleken, den person du tror är rätt för dig, så ta chansen att bli lycklig. Låt inte rädsla eller osäkerhet göra att tillfället går dig förbi. Detta är en mycket romantisk film som jag gillar skarpt. John Cusack spelar Jonathan som har flickvän och är på väg att gifta sig. Men så möter han av en slump Sara [Kate Beckinsale] mitt i julhandeln och det uppstår ögonblicklig attraktion. Samtalet fungerar från första stund, med humor och intresse. Men Sara tvekar om en fortsättning och vill hellre låta ödet bestämma om de ska ses igen eller inte. Är det meningen så är det. Och så drar det igång. Båda väntar på var sitt håll att tillfälligheterna ska föra dem samma igen. Men kommer de verkligen mötas igen, eller har chansen till kärlek gått förlorad?
Att låta slumpen avgöra ditt liv, din relation eller din framtid har jag inte så mycket för. Jag tror hellre på att skapa sitt eget öde, att styra riktningen, livet dit jag vill. Men det är klart att ibland undrar jag om inte ödet har ett finger med i spelet. Så att du befinner dig på rätt plats vid rätt tillfälle. Och möter den där personen du alltid har velat möta. Se filmen Serendipity - Om ödet får bestämma i alla fall, den är väldigt charmig. Om jag får bestämma! :)
Och så en en av mina favoritlåtar från soundtracket; Waiting in vain, i Annie Lennox version. Hennes röst är perfekt för budskapet.
[Foto: IMDb.com]
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Elsas värld
[Foto: Skärmdump från TV3Play.se]
Tv-serien Elsas värld är det roligaste jag har sett på länge. Man får följa 21-åriga Elsa från trista Borås. Där händer oerhört lite och Elsa som vill göra karriär inom modebranschen inser snabbt att hon måste ta saken i egna händer. Sagt och gjort. Elsa flyttar till Stockholm för att försöka jobba med sin passion. Och hon gör som så många andra unga kvinnor i dagens läge, startar en modeblogg. Det dröjer inte länge innan hjulen börjar snurra, inbjudningar trilla in och ambitiösa Elsa får in en fot i modevärlden. Och inte minst träffa den snygga designern Hugo [spelad av fagre Joakim Nätterkvist]. Elsa är ett charmigt yrväder, med utstrålning och humor, som har en ovanligt träffande förmåga att hamna i pinsamma situationer som lockar till gapskratt. Det är premiärer, modevisningar, killar, karriärdilemman och konkurrens i en härlig mix. Ellen Bergström som spelar Elsa är ett riktigt fynd. Rolig, söt med komisk taijming och karisma. Elsas värld är en serie att bli på gott humör av. En del repliker är klockrena, och särskilt tycker jag samspelet mellan Elsa och hennes rumskompis, den homosexuella Johan, är en höjdare.
Serien Elsas värld bygger på böcker av den numera kända modetjejen Sofi Fahrman. Tv-serien är som en light-version av Bridget Jones Dagbok eller som en hubba-bubba kombination av Sex and the City och Gossip girl. Det är lättsmält, lättsamt och väldigt charmigt. Se alla avsnitt av säsong 1 av Elsas värld på TV3 Play. Välkommen att bli beroende!
[Foto: Skärmdump från TV3Play.se]
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Mission Impossible - Ghost Protocol
[Foto: IMDb.com]
En filmupplevelse utöver det vanliga, ja det är vad Mission Impossible - Ghost Protocol bjuder på. Från första till sista filmrutan hålls intresset vid liv, det är tight, snyggt och spännande. Den fjärde Mission Impossible filmen är såväl den mest påkostade som den mest spektakulära när det kommer till action- och stuntscener. Huvudrollsinnehavaren Tom Cruise gör alla sina stunts själv och när jag ser de halsbrytande scenerna ryser jag, och imponeras stort. Inget för räddhågade precis att fasadklättra på det 828 meter höga hotellet i Dubai med annalkande sandstorm vid horisonten... Då suger det i magtrakten. Att Cruise fyller 50 i år är snudd på overkligt. Den där mannen vet att hålla sig i trim och ser om möjligt ännu bättre ut än i genombrottsfilmen Top Gun. Rynkorna i ansiktet ger karaktär och erfarenheterna genom åren en nyans djupare till trovärdigheten och skådespeleriet. Dessutom är han ruskigt välklädd i hela filmen, allt från en perfekt skuren kostym i gnistrande blått till välsittande jeans med hood-tröja... Hoppsan jag kom visst från ämnet. Nu var det inte Cruise det skulle handla om utan filmen, även om det är lätt hänt att fastna vid fascinerande män... :) Jag kan bara konstatera att Cruise är som klippt och skuren för den här typen av filmer och den här typen av roller. Han är i sitt rätta element som IMF (impossible mission force)-agenten och teamleadern Ethan Hunt.
[Foto: IMDb.com]
Det visuellt genomtänkta är genomgående i hela filmen. Mycket snyggt filmat, med vassa klipp och ovanliga vinklar. Det bjuds på många panoramavyer över vackra städer såsom Budapest, Mumbai och Kreml. Resenerven rycker vid anblicken. Uppdraget i denna fjärde film går ut på att Ethan Hunt [förtjänstfullt spelad av Cruise] och hans team ska ta tillbaka avfyringskoder till kärnvapen innan den geniala galningen Hendricks [Mikael Nyqvist] får möjlighet att starta ett nytt världskrig. Teamet är sargat och helt lämnat till sitt öde utan det vanliga teknik- och bemanningsstödet från den stora agentorganisationen IMF. IMF har nämligen precis lagts ner då den fått skulden för ett stort bombattentat i Kreml. För Hunt och hans team är det Ghost Protocol som gäller, att försöka som spökriddare, osynliga och egentligen inte existerande, ta sig an detta svåra uppdrag. Bra skådespeleri över lag, särskilt från IMF-teamets medlemmar. Det är mycket humor inbakat mellan actionscenerna och det gillar jag. Spänning och skratt är en perfekt kombination. Där har dataexperten i teamet, Dunn, spelad av komikern Simon Pegg, fått de mest tacksamma replikerna. Paula Patton lyckas få till den kvinnliga agenten Carter med både rejäla närkampsscener och känslomässig botten. Och Jeremy Renner kombinerar både manlighet och humor i agenten/analytikern Brandt. En fyrklöver av agenter som ger mersmak!
Jag kan definitivt tänka mig att se den här filmen igen. På bio. Den gör sig riktigt bra på stor filmduk och de påkostade actionscenerna kommer väl till sin rätt. Och om jag ska fortsätta på det extremt ytliga, men estetiska spåret, så ger inzoomningarna på skådespelarnas fysiska företräden, trevligt nog mest på de manliga, en extra dimension... En tilltalande film på många sätt! :)
[Foto: IMDb.com]
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Tillsammans är man mindre ensam
[Foto: IMDBb.com]
Snart denna torsdagkväll, närmare bestämt kl 22.45 visar SVT2 en av mina franska favoritfilmer. En söt och varm historia med Audrey Tatou i huvudrollen. Jag har skrivit en recension tidigare och här kommer den!
"Tillsammans är man mindre ensam eller som den vackrare originaltiteln är på franska: Ensemble, c'est tout. Det är en fransk feel good film som bygger på författaren Anna Gavaldas roman med samma namn.
Filmen har många fina ingredienser. För det första Audrey Tautou, som efter dundersuccén Amélie från Montmartre för alltid har en speciell plats i många filmfantasters hjärta. I alla fall i mitt. Hennes karaktär skiljer sig dock en hel del i den här filmen från den hon spelar i Amelie men det är bara till filmens fördel. En sak är sig ändå lik. Audrey Tautous ansikte och ögon är lika uttrycksfylla i båda. I Tillsammans är man mindre ensam spelar Tautou den tärda, ensamma unga kvinnan Camille med trasslig relation till sin mor. Hon jobbar som städerska och för en mycket anonym tillvaro i miljonstaden Paris. Men en kväll stöter hon på sin minst sagt speciella granne Philibert och tar mod till sig att bjuda in honom på middag. Det blir starten för en begynnande vänskap som kommer att få konsekvenser för dem båda. Glädjande sådana. Camille introduceras i Philiberts liv och träffar hans inneboende, den temperamentsfulle kocken Franck, och Francks mormor Paulette.
Den mysiga handlingen är filmens andra fördel. I stort handlar det om hur människor genom vänskap får mer tillsammans än som ensamma. En slags synergieffekt uppstår. Karaktärerna i filmen stimulerar, stöttar och ställer upp för varandra vilket skapar ett mervärde i alla deras liv. Plötsligt har de någon att dela sin tillvaro med. Som vänner kan de inte låta bli att engagera sig i varandras liv. På gott och ont. Men mest på gott. Camille blir i alla fall mindre ensam och får den gemenskap som hon kanske har sökt i hela sitt liv, även om hon har varit för rädd för att leta efter den och ta emot den när den väl har funnits.
En finstämd film. Roliga och originella karaktärer där det franska språket är en av dem. Jag tycker att allt låter bättre på franska...Och sedan det franska livet med god mat, gott vin, känslor som svallar är alltid ett nöje att ta del av. Det finns också ett en god tanke med Tillsammans är man mindre ensam. Att se sina medmänniskor och hjälpa varandra. Vilket kan vara ett sätt att hjälpa sig själv till ett rikare liv."
[Foto: Lefigaro.fr]
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Hämnden
[Foto: IMDb.com]
Den danska filmen Hämnden från 2010 fick en Oscar för bästa utländska film. Nu när jag har sett den förstår jag varför och kan säga att det var välförtjänt.
Hämnden vrider och vänder på temat hämnd - när du blir utsatt för ett brott, mobbing eller allmänt kränkande beteende, hur ska du då förhålla dig? Vända andra kinden till eller ge igen för att visa att du är starkare än den andre, för att markera att mig sätter sig ingen på? Ämnet har många bottnar och det finns inga entydiga svar. I teorin är det en sak att ha en åsikt, men när det verkligen gäller, när det bränner till, var står ens moraliska kompass då? Visar den "den rätta vägen" eller slår du in på den grumliga, snåriga stigen som leder mot hämnd? Till en i början kan hämnden te sig lockande, som en ryggmärgsreflex, slår du mig så slår jag dig, men när det sunda förnuftet får chans att träda in, visar de flesta situationer att våld leder till mer våld. Och att omtanke, hänsyn, att prata och reda ut konflikter är ett mer hållbart tillvägagångssätt. Medicinen mot hämnd heter empati. En riktigt stor dos för att den ska vara verkningsfull...
Elias, vars pappa Anton jobbar för läkare utan gränser [fint spelad av Mikael Persbrandt] blir dagligen trakasserad i skolan. När en ny pojke kommer till klassen blir det annorlunda. Christian, som precis förlorat sin mor, tar inte emot skit. Han försvarar Elias och vill gå hela vägen när det gäller kränkningar. Andra kinden till existerar inte. Nej, här är det båda nävarna och diverse tillhyggen som gäller. Ilskan och sorgen efter modern river och sliter inom honom. Kanske vill han bara ha en ursäkt för att få leva ut sina känslor... Elias som ser Christian som sin räddare och enda förtrogna är beredd att gå långt för att behålla vänskapen. Men hur långt är det möjligt att göra som någon annan vill innan det är dags att kalla även det för kränkning? Hur långt ska du gå för att bli omtyckt? Elias moraliska kompass är gedigen men kan Christian få honom ur spel?
Parallellt till pojken Elias ställningsstagande har även hans föräldrar en del att brottas med. Särskilt pappa Anton som i sin roll som läkare i Afrika får se och ta hand om de mest fasansfulla skador. Många gjorda av en grym man i området. Och så en dag kommer denna man in till sjuklägret då han själv behöver vård. Har han rätt till det när han har dödat så många? Anton ställs inför ett minst sagt moraliskt dilemma. Har alla rätt till vård och behandling? Även en mördare?
Hämnden är en film med många bottnar och jag blir berörd. Det handlar om begreppet hämnd, vuxna relationer, ung vänskap, rätten att försvara sig, rätten till liv... Det går inte att värja sig för den här filmen. Skådespelarna använder små medel till starka uttryck och det är helgjutet över hela linjen från huvudroller till minsta biroll. Danska regissören Susanne Bier har verkligen lyckats med både rollbesättningen och att förmedla sitt budskap utan pekpinnar. Med många nyanser och mycket empati. Ungefär så som hämnden bör bemötas...
[Foto: IMDb.com]
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Australia
[Foto: IMDb.com]
Ikväll kl 21.00 visar TV4 filmen Australia som jag har recenserat tidigare. En film väl värd att se, dock med nyheter och reklampaus vilket resulterar i att den håller på alldeles för länge och för sent en söndagkväll. Men om du orkar vara uppe tycker jag att du ska se den här äventyrsfilmen. Här kommer recensionen:
Australia är en äventyrsfilm gjord som en gammeldags matinéfilm med de klassiska ingredienserna:
1. Konflikt - romantik. Det vill säga en kvinnlig och en manlig huvudperson som inledningsvis gnabbas och ogillar varandra för att sedan allt mer fatta tycke och till slut inse att de kan inte leva utan varandra.
2. Storslagna miljöscener. Med den australiensiska vildmarken och bushen varierat med kustremsan och havet som bakgrund får man precis den underbara dos natur och miljö som behövs för att skapa en spännande och fantasieggande miljö.
3. David och Goliat-temat alternativt de onda mot de goda. Här slåss en liten gård i Australien och dess boende för sin överlevnad. De har dåligt med pengar men gott om målmedvetenhet och envishet. Och så klart ett hjärta av guld. De för kampen mot den största kreatursägaren i Australien som har pengar, makt och de styrande på sin sida. Även en sociopat till förman som gör smutsjobbet och bryter mot alla moraliska koder och lagar som existerar för sitt höga nöjes skull.
4. Utspelas under en historisk turbulent tidsperiod. I detta fall under 1940-talet, när andra världskriget stormar som bäst och ställer alla konflikter på sin spets, både i familjer och i länder. På detta sätt tillförs spänning och känslan av ”vi lever bara här och nu” automatiskt. Bomber, flyganfall och flykt genom dammande öken eller genom kulregnet i vattnet. Action och äventyr direkt.
[Foto: IMDb.com]
Australia har självklart engagerat två av Australiens bästa exportskådespelare i detta romantiska äventyrsdrama: Nicole Kidman och Hugh Jackman. Konstigt vore det väl annars. Och jag är mer än tacksam för det. När Hugh Jackman mörknar i blicken av ilska eller slänger av sig skjortan för att svalka sig i vatten, ja, då kapitulerar även jag.
Jackman spelar den erfarne kreatursföraren som ska hjälpa den brittiska överklasskvinnan Sarah Ashley [Kidman] att rädda hennes döde mans gård och föra ett 1000-tal nötkreatur genom vildmarken till kusten för ett lukrativt kontrakt med armén. Kidman är en riktigt bra dramaskådespelerska och jag gillar hennes rolltolkning av aristokraten Sarah där krusidull och fina fasoner får ge efter för en mer handfast attityd och jordnära handlingar ju längre tid hon spenderar i Australien. MEN, jag kan inte låta bli att störas av Kidmans ansikte. Det ser tyvärr opererat och konstlat ut nu för tiden. Och det är synd. Hennes kvaliteter som skådespelerska är annars oantastbara. Minns bara hennes prestation i dramat Timmarna.
Australia är en film som bjuder på bra underhållning. Man behöver inte tänka när man ser filmen, bara luta sig tillbaka och njuta av det vackra fotot, den spännande handlingen, den magiska undertonen, musiken och fina skådespelarprestationer. Australia är en filmsaga i dess bästa bemärkelse.
[Foto: IMDb.com]
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Misterioso
[Foto: Skärmdump från svt.se]
Ikväll kommer jag att bänka mig vid tv:n kl 21.00 därför att då är det seriestart för kriminalserien Misterioso i SVT1. Misterioso är den första av fem filmatiseringar av Arne Dahls böcker. Jag hoppas att de olika regissörerna har förvaltat dessa deckarromaner väl, därför att originalen är mycket välskrivna, intelligenta och spännande. Just denna första som visas ikväll har jag läst och minns att personporträtten var helgjutna och intrigen både oförutsägbar och gåtfull.
I Arne Dahls polisböcker står A-gruppen i centrum, dvs "Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art". I spetsen av gruppen finns Paul Hjelm, smart kriminalare som leder utredningarna dit erfarenheten och intuitionen drar honom. Tillsammans har han en handfull speciellt utvalda poliser, alla med var sin spetskompetens för att tillföra gruppen bredd, djup och dynamik. Misterioso handlar i korthet om ett antal dödsfall inom finansvärlden. Mäktiga män som mördas till synes utan samband. Det blir upp till A-gruppen att lösa brotten, snabbt innan nästa offer faller. Jag tycker att det ska bli intressant att se hur väl tv-serien lyckas förvalta författargodset. Om inte annat hoppas jag det blir en spännande tv-stund. Deckare är nämligen, som många av er säkert har förstått, min melodi.
[Foto: SVT.se]
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Morden i Midsomer
[Foto: © Mark Bourdillon, från SVT.se]
Ni missar väl det nya avsnittet av Morden i Midsomer som börjar alldeles strax i SVT1? Det är något visst med brittiska deckare, i detta fall den mycket snälla varianten från Midsomer, där människorna dör som flugor och Detective Chief Inspector John Barnaby får rycka ut och lösa brott. Skådespelaren Neil Dudgeon har numera tagit över efter DCI Tom Barnaby som spelades av den i Sverige populära John Nettles. En tung mantel att axla men jag tycker att det går ganska bra. Dudgeon har en ironisk glimt i ögat som är trevlig. Och till sin hjälp har han den sympatiska kriminalinspektören Ben Jones [Jason Hughes]. På spänningsfronten är Morden i Midsomer inte speciellt avancerad. Men det enkla receptet med engelska charmiga lantmiljöer blandat med några mått mord och brittiska karaktärsskådespelare räcker ändå långt så här på juldagen.
Det ska bli trivsamt med en kopp Earl Grey till och hembakade biscotti.
Det blir fler avsnitt av Morden i Midsomer de kommande söndagarna!
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Två favoriter tillbaka
Ikväll återkommer två favoriter i tv-rutan: SVT1 kör med start kl 21.30 andra säsongen av den brittiska serien Downton Abbey och TV4 visar andra omgången av musikprogrammet Så mycket bättre kl 20.00. Upplagt för tv-kväll med andra ord om du är hemma.
[Foto: Skärmdump från SVT.se]
Downton Abbey utspelar sig i England på ett stort gods som nu när första världskriget pågår har förvandlats till en mottagning för sårade soldater. Familjen Crawley står i centrum där äldsta dottern Mary i första säsongen sent omsider kom på att hon nog trots allt var kär i den avlägsna släktingen och arvtagaren till godset, advokaten Matthew Crawley. Men att han började tveka på äktheten i hennes känslor efter alla turer fram och tillbaka. Men innan något blev bestämt kom kriget emellan. Ett krig som kommer att förändra tillvaron på godset både bland herrskap och tjänstefolk. Det ska bli spännande att följa relationerna på godset, likaväl i den förnäma familjen som bland tjänstefolket. I den sistnämnda gruppen är det Mr Bates och Anna som lockar till mest intresse. Han en ädel man med ett något solkat förflutet, hon med sin lojala kärlek till honom som hon hoppas ska övervinna svårigheterna. Förutom relationerna, berikas denna serie av de smakfulla miljöerna, de äkta magnifika interiörerna och de vackra tidsenliga kläderna. Brittisk tv-drama när det är som bäst.
[Foto: Skärmdump från TV4.se]
I Så mycket bättre får vi följa sju folkkära artister under en intensiv och rolig vecka. Varje artist får var sin dag där de bestämmer aktiviteterna som ska genomföras. Varje kväll avslutas sedan med en god middag och musikunderhållning där de andra artisterna ska göra var sin låtolkning från dagens artists repertoar. Förra säsongen var en höjdare och det kan väl inte bli annat än bra även denna omgång med artister som Tomas Ledin, Lena Philipsson, Eva Dahlgren, Timbuktu, Laleh, E-type och Mikael Wiehe. För vem vill inte höra Lena Ph och Laleh tolka Ledin, eller Timbuktu rappa en Wiehe-låt? Eller E-type sjunghoppa till Dahlgrens toner. Tror det kan bli oväntade och annorlunda tolkningar. Som säkert har lika stor chans att bli hits på nytt, precis som förra omgången. För vem minns inte Septembers versioner av Petters Mikrofonkåt och av Eldkvarns Kärlekens tunga?!
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
[Foto: Skärmdump från SVT.se]
Downton Abbey utspelar sig i England på ett stort gods som nu när första världskriget pågår har förvandlats till en mottagning för sårade soldater. Familjen Crawley står i centrum där äldsta dottern Mary i första säsongen sent omsider kom på att hon nog trots allt var kär i den avlägsna släktingen och arvtagaren till godset, advokaten Matthew Crawley. Men att han började tveka på äktheten i hennes känslor efter alla turer fram och tillbaka. Men innan något blev bestämt kom kriget emellan. Ett krig som kommer att förändra tillvaron på godset både bland herrskap och tjänstefolk. Det ska bli spännande att följa relationerna på godset, likaväl i den förnäma familjen som bland tjänstefolket. I den sistnämnda gruppen är det Mr Bates och Anna som lockar till mest intresse. Han en ädel man med ett något solkat förflutet, hon med sin lojala kärlek till honom som hon hoppas ska övervinna svårigheterna. Förutom relationerna, berikas denna serie av de smakfulla miljöerna, de äkta magnifika interiörerna och de vackra tidsenliga kläderna. Brittisk tv-drama när det är som bäst.
[Foto: Skärmdump från TV4.se]
I Så mycket bättre får vi följa sju folkkära artister under en intensiv och rolig vecka. Varje artist får var sin dag där de bestämmer aktiviteterna som ska genomföras. Varje kväll avslutas sedan med en god middag och musikunderhållning där de andra artisterna ska göra var sin låtolkning från dagens artists repertoar. Förra säsongen var en höjdare och det kan väl inte bli annat än bra även denna omgång med artister som Tomas Ledin, Lena Philipsson, Eva Dahlgren, Timbuktu, Laleh, E-type och Mikael Wiehe. För vem vill inte höra Lena Ph och Laleh tolka Ledin, eller Timbuktu rappa en Wiehe-låt? Eller E-type sjunghoppa till Dahlgrens toner. Tror det kan bli oväntade och annorlunda tolkningar. Som säkert har lika stor chans att bli hits på nytt, precis som förra omgången. För vem minns inte Septembers versioner av Petters Mikrofonkåt och av Eldkvarns Kärlekens tunga?!
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Filmtips: The Reader
[Foto: Hemmakatten, på filmens dvd-omslag]
Ikväll (sönd) kl 21.00 visas en av de bättre filmer som jag har sett. Kate Winslet är superb och även de andra skådespelarna håller toppklass. Då filmen visas på TV4 gäller det bara att orka med alla reklamavbrott, nyheter, sport och väder... Jag tror det blir en aning för sent för min egen del men jag rekommenderar verkligen The Reader. Jag skrev en recension när jag såg den första gången 2009. Här kommer den så du vet vad filmen handlar om:
Hemmakatten recenserar The Reader
"Det har redan skrivits hyllmeter om filmen The Reader, men den är så pass bra att jag inte kan låta bli att nämna några ord. Den är väl värd att skriva om, och väl värd att ses. Inte minst för Kate Winslets skull. Hon är en aktris som alltid gör välgjorda rolltolkningar. Hennes gestaltning av rollfiguren tyskan Hanna Schmitz i The Reader är inget undantag. Det är nerv, närgånget och spännande. Hela tiden med en underliggande känsla av obehag. Det kryper under huden, och Winslet har aldrig varit bättre. Helt förtjänstfullt fick hon en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2009.
Filmen börjar några år efter andra världskriget, i en liten stad i Tyskland. Den unga studenten Michael Berg [tysken David Kross, född 1990] får av en slump hjälp av den äldre Hanna [Winslet] vilket blir inledningen på en passionerad och komplicerad relation. Svårt att säga om det verkligen är en kärleksrelation. På något sätt är det nog ändå det, i alla fall för den unga Michael. Vad Hanna känner och vill ha ut av relationen är mer svårtydigt. Hon bär på en ful hemlighet som skapar känslomässig distans. Men ändå vågar hon stundtals hänge sig åt Michaels upptäcksfärd av henne. Det hudlösa spelet accentueras av det intensiva fotot. De bleka färgerna i Hannas lägenhet, där Hanna och Michael träffas i smyg, lyfter fram och konstrasterar mot det känslostarka dramat dem emellan.
[Foto: Hemmakatten, på filmens dvd-omslag]
Plötsligt bryter Hanna relationen. Hon försvinner spårlöst och Michael står där själv med alla sina känslor. Några år senare kommer stormen. Obevekligt bestraffande och hård. Hanna får betala priset av sin hemlighet och skammen runt den. För Michael, som sakta förstår vad det handlar om, blir det en svår inre konflikt. Ska han avslöja Hannas hemlighet och hjälpa henne, eller ska deras kärlekshistoria blekna bort i anonymitet och tystnad och Hanna få sitt straff?
The Reader är klart sevärd även om jag hela tiden känner mig kluven till handlingen och karaktären Hanna Schmitz. Det är svårt att känna någon sympati för Hanna, oavsett tragiska omständigheter. The Reader lämnar ett visst mått av illamående som jag har svårt att skaka av mig på flera dagar. Ett bevis på hur bra Winslet spelar. The Reader är en film med många bottnar. Se den. Och var beredd på att bli berörd."
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Den som dräper
[Foto: filmforum.se]
Vad härligt det är med hösten när alla dessa tv-serier drar igång. Nu är det dags för en dansk kriminalserie igen. Denna gång i TV4 och denna gång en heldansk produktion även om den svenska skådespelaren Jakob Cedergren är med. Förhoppningsvis är den här serien snäppet vassare än Bron som jag tyvärr inte alls har fastnat för.
I Den som dräper står kommissare Katrine Ries [Laura Bach] i fokus och hon får farliga kriminalfall på halsen då hon ansvarar för en specialenhet inom Köpenhamnspolisen som löser seriemord. Första avsnittet handlar om en bestialisk mördare som har lämnat fyra kvinnolik efter sig. Cedergren spelar Ries kollega psykiatern Thomas Schaeffer som bistår med sin expertkunskap i jakten på mördarna. Cedergren känner vi igen från bl.a. Morden i Sandham där jag tyckte han gjorde en habil insats som polis. Förhoppningvis är han ännu bättre i denna danska kriminalare. För dessa tv-serier från vårt grannland över sundet brukar som sagt vara mycket välgjorda. Enda nackdelen som jag ser det är att TV4 har söndervisat förhandsreklamen inför starten. Men det är knappast seriens fel. Jag kommer i alla fall bänka mig ikväll kl 21.00 för att med spänning titta på de tio kommande avsnitten av Den som dräper.
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
The three musketeers
[Foto: IMDb.com]
Denna riktigt blåsiga tisdagskväll var det dags för en actionfilm med drag: De tre musketörerna! En fartfylld film med många snygga scener och häftiga klipp. Vi såg den i 3D vilket var första gången för mig, och effekterna låter inte vänta på sig. Djupet tillför faktiskt filmen en extra dimension och ger krydda till de ibland storslagna miljö- och actionscenerna. Det bjuds på bra underhållning från första till sista filmrutan. Om än något "snäll". Jag hade definitivt klarat av både vassare och syrligare repliker samt lite mer vågade känslomässiga uttryck. Men förklaringen ligger i att filmen är från 11 år, och då får de extra svängarna stå tillbaka för den yngre publikens skull.
Handlingen är den klassiska, om än något modifierad. Men visst är det fortfarande de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis som står i centrum. Tre erfarna och något luggslitna fäktningsexperter i den unga franska konungen, Louis XIV:s tjänst. Som slåss för kung och fosterland när så behövs. Även om de den senaste tiden mest ägnat sig åt vin, kvinnor, och vin igen... Men så en dag får de sällskap av den unga D´Artagnan [Logan Lerman] som vill bli en av musketörerna. D´Artagnans första möte med dessa tre herrar är underhållande. Och mötet tänder lågan hos musketörerna att återigen vilja kämpa för något gott. I detta fall för att förhindra en för landet och kungen ödesdiger konspiration iscensatt av kardinal Richelieu, kungens närmsta rådgivare som har allt annat än kungens bästa för ögonen.
[Foto: IMDb.com]
En av mina brittiska favoriter, skådespelaren Matthew Macfadyen spelar musketören Athos och är väl också den som har förärats de mest roande replikerna. Hans spel är mustigt och han tar ut svängarna på ett härligt sätt. Men jag är inte helt objektiv när jag skriver det. ;) Orlando Bloom är också komisk i sin inte allt för charmiga roll som hertigen av Buckingham som också intrigerar mot Frankrike. Dessutom återfinns Mads Mikkelsen i rollen som Richelieus härförare. Han börjar bli bra på att spela internationella skurkar den där Mikkelsen. Och så Milla Jovovich, duktig actionskådespelerska, även om hon är långt ifrån sin fenomenala tolkning av Jeanne d´Arc. Men fungerar ändå väl som Milady, vän eller ovän till musketörerna, det beror på vart vinden blåser för stunden.
Det tre musketörerna är en lättsmält film för hela familjen med fin action och häftiga fäktningsscener. Helt OK en vanlig tisdagskväll. Blir lite sugen på fäktning faktiskt. Det ser så snyggt ut!
[Foto: IMDb.com]
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
No Strings Attached
[Foto: IMDb.com]
Filmen No Strings Attached arbetar med den intrikata frågan; går det att ha en renodlat fysisk relation till en person utan att bli känslomässigt involverad? Huvudpersonen läkaren Emma [Natalie Portman] är övertygad om den saken och det är i alla fall så hon styr upp kontakten med tv-assistenten Adam som hon har känt och sprungit på genom åren. Den fysiska attraktionen dem emellan är uppenbar. Det finns en positiv kemi, lust och magnetisk dragningskraft som inte går att stoppa. De ses när tillfälle ges och båda verkar nöjda med det upplägget. Eller? För det är väl inte känslor som kommer smygande efter ett tag? Att det fysiska utvecklas till att allt mer innehålla omtanke, vänlighet och kanske till och med kärlek? Det är ett tacksamt tema som det går att ha många åsikter om även om just denna film bara skrapar på ytan i ämnet. Man kan väl bara konstatera att för en del fungerar det, för andra inte. Men det är i alla fall underhållande att se hur Kutcher och Portman skildrar och belyser intrigen med sitt charmiga spel.
Filmen är söt och Kutcher och Portman har utstrålning så det räcker och blir över. De fungerar bra tillsammans på filmduken och det är lätt att tro på deras skådespeleri. De hittar rätt i sina roller och matchar varandra väl. Portman som den lite mer analyserande, känslomässigt distanserade men väl så målinriktade (på det sexuella planet) Emma. Kutcher är en välbehövlig motpol i den varma och mer känslomässiga Adam. Som är snäll och faktiskt mer mogen, trots att det kanske inte verkar så vid första intrycket.
No Strings Attached är en härlig film med två attraktiva skådespelare, om attraktion och dess drivkrafter. Och kanske ett lyckligt slut, vem vet. Du bjuds i alla fall på en underhållande stund, en lagom stor portion humor, två snygga skådespelare i lättklädda scener, och visst glimtar det till av lite själ och hjärta på slutet? Och inte att förglömma Kevin Kline i en väldigt rolig biroll som Adams pappa. En stereotyp till framgångsrik medelåldersman med faiblesse för väldigt unga damer som faktiskt blir mer än en karikatyr. Kline är riktigt bra.
[Foto: IMDb.com]
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Crazy, Stupid, Love.
[Foto: IMDb.com]
Igår fredag var det biopremiär för den amerikanska romantiska komedin Crazy, Stupid, Love och jag satt på första parkett. Nåja nästan i alla fall. En mycket skön historia som handlar om paret Emily [Julianne Moore] och Cal Weaver [Steve Carell] som efter 25 års äktenskap har hamnat i en medelåldersslentrian som har urholkat deras äktenskap och kärleksrelation ner till den allra gråaste och mest förutsägbara tristessnivån. En otrohetsaffär från Emilys sida gör att de separerar och Cal har svårt att gå vidare. Han hamnar kväll efter kväll på samma bar och ömkar högljutt sin situation till de som vill höra, men det är det ingen som vill. Till slut förbarmar sig kvinnotjusaren och charmören Jacob Palmer [Ryan Gosling] över honom och ger Cal ett erbjudande som han inte kan tacka nej till. Jacob lovar att om Cal ger honom fria händer så kommer han att snygga till honom, lära upp honom och göra Cal till en första rangens förförare vilket sedan ska få frun att bittert ångra att hon lämnade honom.
[Foto: IMDb.com]
Ryan Gosling, en av mina stora favoriter, är perfekt i rollen som den unga och framgångsrika Jacob som är utrustad med det mest välsmorda munläder man kan tänka sig. Som kan prata en kvinna rakt in i sovrummet. Vältränad, välklädd och en oemotståndlig glimt i ögat. Ja, han är snygg, jag menar en bra skådis! Och jag verkar inte vara ensam om min åsikt med tanke på övriga biopublikens gemensamma behagliga suck när Gosling visar sig i bar överkropp. ;) Nåväl, tillbaka till filmen. Steve Carell är också i sitt esse som sympatisk make som fortfarande älskar sin fru, tror på romantiken och kärleken trots det som har hänt. Jacobs cynism har svårt att bita på honom men bit för bit lär sig Cal vad kvinnor vill ha, och framför allt vad han själv värdesätter mest i livet. Hur det kommer att gå? Ja det får ni själva se! Jag rekommenderar med värme denna härliga komedi. Crazy, Stupid, Love är full av humoristiska repliker, roliga scener och bra skådisar förutom de redan nämnda så även Kevin Bacon och Marisa Tomei i biroller. Men mest av allt gillar jag att det i filmen finns hjärta och ett bra budskap som Cal och Emilys 13-åriga son, fint spelad av Jonah Bobo, framför och tror på: Ge aldrig upp om du är förälskad och tror dig ha funnit din själsfrände. Kämpa tills hon/han är din. :)
[Foto: IMDb.com]
© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
