Bosch

[Foto: Imdb.com]
 
Amerikanska TV-serien Bosch bygger på deckarfantomen Michael Connellys bok City of bones. Deckaren är oerhört välskriven och spännande och jag vet att jag sträckläste från första till sista sidan när det begav sig. Därför var jag mycket nyfiken på hur man har lyckats återskapa detta i tv-serieform. Hieronymus - Harry - Bosch är kriminalare i den hårda staden Los Angeles. Han har fått sin beskärda del av våld och trassligheter. Han har slagits i krig och är uppväxt i fosterhem då modern blev mördad när han var liten. Han har alltid stått på de svagas sida och är inte rädd för att göra sig obekväm bland stadens makthavare. Han är en nagel i ögat för många inom polisväsendet och politiken. Bosch går sin egen väg och med sin smarthet och skicklighet löser han många brott. Det aktuella fallet som han och hans partner nu får ta hand om är mordet på en ung pojke vars skelettdelar hittas i skogen. En pojke, likt Bosch själv, som fått hårda törnar av livet minst sagt. Pojken har flera skador efter regelbunden misshandel. Bosch, som står åtalad för en dödskjutning och därmed är ute i kylan, gör allt för att ta reda på sanningen och rättfärdiga sig, men också för att göra upp med sitt mörka förflutna. 
 
Jag tycker att Titus Welliver har tillräckligt med utstrålning för att fungera som Bosch, även om mitt förstahandsval nog hade varit Clintan... Men jag tycker skådisarna gör ett bra jobb, det är känsla i miljön och fotot och första avsnittet som sändes förra veckan ger mersmak. Detta blir en serie att följa helt klart! Andra avsnittet visas ikväll på TV8 kl. 21:00. Spana in Bosch på TV8play för att komma ikapp. 
 
[Foto: Imdb.com
 
© COPYRIGHT 2015 Hemmakatten

Berg & Meltzer i Europa

[Foto: Magnus Ragnvid/Kanal 5]
 
Carina Berg och Christine Meltzer är tillbaka på nya äventyr. Denna gång gör den här karismatiska tjejduo Europa osäkert. Förra omgången prövade de på helknasiga saker i USA såsom spökjakt, skönhetstävling, simma som sjöjungfrur, bland annat. Jag gillade serien väldigt mycket och varje avsnitt bjöd på många goda skratt. Detta är tjejer som bjuder på sig själva, går utanför trygghetszonen, det är skratt, gråt och allvar, och man vet aldrig hur det ska sluta. Trevliga torsdagskvällar väntar framöver! Premiär ikväll Kanal 5 kl 21.00! 
 
Vill du göra en liknande resa med din tjejkompis? Nu finns möjlighet att vinna en roadtrip! Kolla in här!
 
[Foto: Magnus Ragnvid/Kanal 5]

Letters to Juliet

[Foto: IMDB.com
 
Letters to Juliet är en romantisk film när genren är som bäst. Det handlar om amerikanska skribenten Sophie [Amanda Seyfriend] som reser till Verona, Italien med sin fästman [Gael García Bernal]. Han är mest intresserad av att hitta inspiration till sin kommande restaurang och Sophie lämnas ensam till största delen av tiden. Då stöter hon av en slump på en grupp kvinnor som besvarar brev som är skrivna till Juliet, den ena karaktären i Shakespeares drama Romeo och Julia. Breven lämnas av kvinnor från hela världen i en gammal vägg under den berömda balkongen där Julia får ta emot Romeos kärleksförklaringar. Kvinnorna från sällskapet "Julias sekreterare" samlar varje dag ihop dessa brev, besvarar dem och skickar tillbaka till avsändaren.
 
Breven, ja de handlar alla om kärlek. Go figure. Sophie ansluter sig till sällskapet och besvarar ett 50 år gammalt brev från en ung engelsk kvinna vid namn Claire [Vanessa Redgrave], som numera är en äldre dam bosatt i England. Efter att ha läst Sophies brev bestämmer sig Claire för att söka upp sin italienska ungdomskärlek. I sällskap av sin odrägliga sonson [Christopher Egan]. Och Sophie följer med. Det blir en resa som båda sent ska glömma. Det är en resa inte bara efter kärleken utan också för att finna sig själv. Filmen Letters to Juliet har allt som jag gillar; roliga repliker, vackra miljöer, romantik, kärlek på avstånd, sökandet efter den rätta, och inte minst bra skådisar vilket skapar en utomordenligt välgjord verklighetsflykt! Den är så söt och mysig den här filmen. Den handlar om att följa sitt hjärta, att hitta den person som är menad för en, och aktivt välja den man vill leva med. Se den!
 
[Foto: IMDB.com]

True Detective

[Foto: Imdb.com]
 
Dags för en av tv-världens stora snackisar att ha premiär i SVT 1 ikväll kl 22.00. Jag talar om första säsongen av amerikanska deckarserien True Detective med Matthew McConaughey och  Woody Harrelson i huvudrollerna. De spelar kriminalpoliserna Rust Cohle och Martin Hart som under 17 år jagar en seriemördare i Louisiana. Storyn skiftar mellan nutid och dåtid. Då fallet nu har tagits upp på nytt får de båda detektiverna berätta om den inledande jakten och de beslut (felaktiga eller inte) som fattades då för att fånga mördaren och man får följa åren framåt och vilka konsekvenser detta har fått för alla inblandade. Frågan är: är rätt mördare fast? True Detective har blivit mycket uppmärksammad och kritikerrosad för sin spännande handling, miljöerna och de många bra skådespelarprestationer, inte minst från huvudrollsinnehavarna. Jag ser med förväntan fram emot att se den här serien under åtta tisdagar.
 
[Foto: Imdb.com]

Husdrömmar

[Foto: Svt.se]
 
Ikväll kl 20.00 startar andra omgången av Husdrömmar i SVT1. Förra året fick man följa åtta par under hela processen med att bygga sitt drömhus eller renovera sin drömlägenhet från start till mål (oftast). Fokus är inte bara på själva byggprojektets alla delar utan också hur relationen mellan de iblandade påverkas och hur livet oundvikligt förändras under tidens gång. Husdrömmar är så mycket mer än ett renoverings-, bygg- eller inredningsprogram. Det handlar lika mycket om människorna och relationerna. Pernilla Månsson Colt och arkitekten Gert Wingårdh är programledare och guidar oss varsamt genom husdrömmarna, och kommer med både arkitektoniska och mänskliga råd. Detta tycker jag är ett bra program så ta chansen att följa med från början! I kvällens första avsnitt görs ett återbesök hos förra säsongens deltagare och sedan är det dags att följa nya Husdrömmar.
 
[Foto: från snapphane.dk]

Julie & Julia

[Foto: från imdb.com]
 
Julie & Julia är en mysig film för dig som gillar mat och matlagning. Den här filmen gör mig alltid sugen på att ta fram kokböcker eller stöka i köket. Och helst vill man ha en gryta puttrande eller ett bakverk i ugnen när man ser filmen. Och ett glas rött till hands. Amy Adams spelar Julie som är matlagningsintresserad och som ett led i att utveckla både sina författarambitioner och färdigheter i köket börjar hon blogga. Hon skapar en matblogg med syftet att laga sig igenom en klassisk kokbok skriven av en legend inom den amerikanska kokboks- och tvbranschen, Julia Child. Julies resa är inte bara genom de olika recepten, utan också en inre sådan för att upptäcka och utveckla sina talanger. 
 
Parallellt med Julies bloggande och matlagande får man följa den kvinna som är grunden till all inspiration. Julia Child spelas ypperligt av Meryl Streep och man får se hennes första stapplande steg i kokboks- och matlagningskarriären i början av 50-talet. Scenerna från när Julia går matlagningskurs i Paris är underhållande!  Och förhållandet mellan Julia och hennes make fungerar som fin förebild på hur man stöttar och älskar varandra i en relation. Historierna om dessa två kvinnor varvas på ett effektivt sätt som driver filmen framåt. De båda kvinnorna har flera gemensamma nämnare och det är en fröjd att följa deras passion för mat och att få uttrycka sig. Detta är en härlig film med bra skådespelarprestationer. Det är charmigt och roligt. Det ger också en extra krydda att allt bygger på verklig historia. Julie & Julia visas kl 21.00 på TV8 idag. 
 
[Foto: från imdb.com]
 
© COPYRIGHT 2015 Hemmakatten

Micke & Veronica

 
[Foto: Sf]
 
Jag höll på att skriva Micke & Molle i rubriken men den här filmen handlar inte om vänskapen mellan en räv och hund utan om den passionerade kärleken som blommar upp mellan snickaren Micke och läkaren Veronica. Det är en romantisk komedi som spelar på många av feelgood-strängarna som finns i den här filmkategorin. Visserligen är filmen fylld av stereotyper som den fördomsfyllda överklassmamman, den något inskränkta bohuslänningen med förutfattade meningar om stockholmare, en slarvig, ansvarslös pappa som dyker upp efter 20 år men ändå är charmig - trots allt, samt inte minst huvudrollerna Micke (en vanlig arbetare) som möter den vackra, intelligenta Veronica (en välutbildad öveklasskvinna). I botten finns här en allvarlig grundton och en problematik som känns. Jag kan tänka mig att klassfrågan faktiskt kan gnaga in i olika relationer och ställa till det med olika preferenser, vanor, förväntningar och förhållningssätt. Och en annan aspekt som också väger tungt: hur enstaka medlemmar från de nya familjerna mer eller mindre diskret exkluderar och mobbar nykomlingen som ska upptas i gemenskapen. Var ligger lojaliteten hos den man eller kvinna som skaffar en ny partner, hos sin partner eller den ursprungliga familjen? Här finns det mycket att hämta även om filmen bara nuddar vid problematiken, det ska trots allt vara en underhållande historia.
 
Filmens huvudhistoria - hur går det att sammanfoga två olika familjer från två olika miljöer - är bra. Många kan säkert känna igen sig i när nya par bildas och båda har barn med sig från tidigare relationer. Det är en utmaning att få ihop det och trivas tillsammans. Beskrivningen är ytlig men den fungerar. Micke och Veronica är störtkära och vill tillbringa semestern ihop på Västkusten där Veronicas föräldrar också bor. Med på semestern är Mickes dotter och Veronicas son. Som inte kommer överens. Och Veronicas (fis)förnäma föräldrar är måttligt förtjusta i dotterns nya hantverkarpojkvän. Klichéartat? Ja. Roligt? Ja. Det bjuds på en hel del skratt tycker jag och det räddar filmen. Susanne Reuter är ypperlig som den dömande mamman och det finns en påtaglig kemi mellan David Hellenius och Izabella Scorupco som spelar Micke och Veronica. De är fina ihop. Speciellt Hellenius har en charm som definitivt går igenom filmduken. Micke & Veronica är en småputtrigt rolig film med flera vassa repliker och roliga scener. Det räcker tillräckligt långt i vintermörkret. Och att få se sommarvyer från  Västkusten kan värma vilket hjärta som helst.
 
[Foto: hämtat från moviezine.se]
 
© COPYRIGHT 2015 Hemmakatten

Ny polis i Midsomer

[Foto: Mark Bourdillon/All3media/Bentley Productions, lånat från svt.se]
 
Så var det dags igen. Det säkraste (?) tecknet på att svensk sommar är här. Det är nämligen återigen premiär för Morden i Midsomer. Fem nya avsnitt kommer att visas på tisdagar i SVT1 med start ikväll. Det är alltid något visst med att bänka sig inför den här tv-serien. Så många år som den har varit igång. De första avsnitten började sändas redan 1997. Attraktionen har väl falnat en smula om jag får tala för mig själv, men ändå känns det lite speciellt varje gång när en ny omgång sätter igång. Chief Inspector John Barnaby spelas av Neil Dudgeon och tog över för några säsonger sedan. Då valde nämligen skådespelaren John Nettles att pensionera sig efter hela 81 avsnitt som Chief Inspector Tom Barnaby. Nuvarande Barnaby är kusin till den ursprunglige Barnaby för att skapa en koppling och kunna behålla namnet på serien som i många länder heter just Kriminalkommissarie Barnaby. Nu kunde man alltså fortsätta utan att behöva byta namn på serien... 
 
I denna säsong har i alla fall Barnaby fått en ny kollega, kriminalinspektör Charlie Nelson, som kommer att ta över efter kriminalinspektör Ben Jones [som spelades av Jason Hughes]. Den nye Nelson är en strulig storstadspolis som tvingas börja om på landet. Det ska bli intressant att se om det uppstår någon dynamik i samspelet mellan de båda poliserna. Om jag känner serien rätt kommer polisparet ändå få fullt upp i sommar. Det brukar alltid vara dödsmånga mordfall att nysta i, det ena mer makabert än det andra. Och fantasirikedomen på hur människor tas av daga verkar inte ha någon ände, inte heller antalet som går bort per avsnitt. Men det är en del av "charmen" eller hur man nu ska uttrycka det. Det är inte speciellt avancerade intriger i avsnitten men stämningen brukar vara god och miljöerna är fantastiska. Den engelska landsbygden med sina fina stora som små boningar och trädgårdar är ett glädjeämne i sig, och så finns det emellanåt en del humor i replikskiftena. Nåväl, dags att sluta skriva och lämna plats för era egna omdömen. Start för Morden i Midsomer ikväll alltså! Jag kommer att bänka mig tillsammans med en kopp Earl Grey för att verkligen komma i rätt stämning. :)
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten

The Mentalist

[Foto: Skärmdumpar från IMDB.com]
 
Äntligen är han tillbaka! Fräschingen Patrick Jane [Simon Baker] som The Mentalist som löser kriminalbrott på ovanliga sätt med sina högst ovanliga gåvor. Med hjälp av avläsning av människors kroppsspråk, tal, ordval, gester, kläder och beteende lyckas han för det mesta få fatt i sanningen. En gåva tycker många men Jane själv ser det inte alltid så. Under många år har Jane hjälpt ett team agenter inom CBI - Criminal Bureau of Investigation - lösa mord, bara för att själv kunna vara nära den utredning och lösa det brott som har haft allra störst påverkan på hans liv, nämligen mordet på hans hustru och dotter. Ett bestialiskt brott som begicks av seriemördaren Red John. Och som sedan dess har gäckat Jane med flera nya mord för att psyka honom. I det senaste avsnittet fick då till sist Jane äntligen sin hämnd. Han lyckades slutligen få fast och döda sin familjs baneman. Och därmed blev han en efterlyst man i hela USA.
 
När nu säsong sex forsätter och denna omgångs avsnitt börjar har nästan två år gått sedan Jane dödade Red John. Jane lever i landsflykt och försöker lämna allt bakom sig. Hans tidigare CBI-kollegor, med agent Lisbon [Robin Tunney] i spetsen, som hade blivit som hans familj under åren tillsammans, är skingrade och har nya arbeten. Men så blir Jane funnen och uppsökt av FBI. De vill ha hem honom igen för att han återigen ska tjänstgöra, denna gång för FBI:s räkning. Jane tvekar. Vill han verkligen tillbaka till allt igen? Tillbaka till morden, våldet och människors mörka sidor. Till den värld som slukade honom helt i så många år? Han får lite hjälp på traven att bestämma sig. I samband med att han blir uppsökt i sin fristad möter han också en trevlig amerikansk kvinna som är där på semester. De klickar och tillbringar tid ihop. När hon sedan åker tillbaka till USA lämnar hon ett tomrum efter sig och Jane bestämmer sig trots allt för att det finns tillräckligt med skäl för att åka tillbaka. Men det är hans krav som gäller för att att det överhuvdtaget ska bli aktuellt. Han vill återigen arbeta med agent Lisbon och alla åtal mot honom ska avskrivas. FBI säger OK och Jane reser tillbaka till USA. Men väl där och i första mötet med FBI för att formalisera avtalet visar det sig att Jane är lurad. Han måste jobba i fem år med FBI, han blir bara villkorligt frigiven och kan när som helst, till FBI:s godtycke, slängas i fängelse. Och den sympatiska kvinnan han mötte visar sig tillhöra FBI, och är en del av komplotten... Och på den vägen rullar serien vidare!
 
The Mentalist är en av mina favoritserier. Jag tycker om skådespelarna, intrigerna, de psykologiska aspekterna och så finns det rätt mycket humor mellan varven. Det är mycket underhållande trots att det är en kriminalserie. Men den är en "snäll" sådan. The Mentalist visas i TV3, onsdagar kl 20.00. Jag sitter bänkad!
 
[Simon Baker och Robin Tunney i The Mentalist]
[Owain Yeoman, Tim Kang och Amanda Righetti som CBI-agenter i The Mentalist]
[Emily Swallow t.v. som det senaste tillskottet i serien samt Robin Tunney]
[Alla foton: Skärmdumpar från IMDB.com]
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten

Sherlock

[Skärmdump från svt.se. Foto: Colin Hutton/BBC]
 
Så är han äntligen tillbaka igen. Benedict Cumberbatch som den intelligenta detektiven Sherlock Holmes, sir Arthur Conan Doyles klassiska romanfigur. Cumberbatch är karismatisk och fångar Sherlocks säregenhet på ett mycket eget elegant och trovärdigt sätt. Handlingen har vunnit på att placeras in i nutida London och kan använda all modern teknik som står till buds. Men trots alla högteknologiska spårnings- och kommunikationsmöjligheter är det Sherlocks slutledningsförmåga som är det bästa verktyget i jakten på bovarna. Och så klart medhjälparen Dr John Watson som spelas med återhållsam underliggande humor av Martin Freeman. De både roliga och smarta replikskiftena mellan Sherlock och Watson lyfter handlingen. Det märks att skådespelarna trivs både med varandra och sina rollfigurer. Sherlock och Watson står för ett samarbete som ger positiva synergieffekter där den ena står för kvickhet och extraordinärt skarpsinne, den andre för en mer pragmatisk och jordnära förankring.
 
Jag gillar Sherlock väldigt mycket. Det är underhållande, välformulerat och smart. Och så har man vävt in det bästa av teknologiska framsteg på ett mycket visuellt och intelligent sätt. Den tredje säsongen av Sherlock startar ikväll på SVT1 kl 21.30. Passa på att följa mästerdetektiven igen nu när du har chansen!
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Bra Belinda!

[Foto: Skärmdump från svt.se]
 
Igår visades första delen av tre i Belinda Olsson undersökning av feminismen - Fittstim min kamp. Belindas betraktelser rör upp känslor på alla håll och kanter vilket inte minst blev tydligt i dïskussionen efteråt i programmet Debatt som sändes direkt efter premiäravsnittet av Fittstim. Nu ska jag inte recensera deltagarna i Debatt men kan ändå inte låta bli att notera att en del gör sig bättre när de enbart får skriva och inte synas i tv-rutan med sina nervösa tics. Tyvärr... En del kritiserar Belindas program för att vara ytligt, att inte ta feminismen på allvar och att skoja bort allvarliga frågor genom att vinkla in på ytterlighetsuttryck. Jag måste säga att oavsett vad man tycker om feminism och dess definition är det ju alltid bra om ämnet aktualiseras, diskuteras och ventileras. Visst hade det varit intressant att följa en del av personerna som intervjuas längre och fördjupa sig i vissa frågeställningar, men det viktigaste syftet är uppnått; att väcka nyfikenhet, intresse och diskussion.
 
Jag gillar faktiskt Belindas högs personliga tilltal. Det är lätt att ta till sig. Vad är det som är så farligt med att göra det lättsamt? Ja, det är ett allvarligt ämne. Ja, det finns allvarliga problem med jämställdhet fortfarande, att t.ex. kvinnor inte får lika lön som män är fortfarande skandal och oförskämt, men det hindrar ju inte att man kan göra ett program som försöker ta tempen på dagens feminism på ett eget sätt. Resultatet blir ju faktiskt bra ändå i och med att det blir diskussion om frågan; Om vad feminism egentligen är, vad betyder den för kvinnor/människor idag och varför är det så få kvinnor som öppet vill kalla sig feminister. Det är faktiskt så att alla röster måste få höras. Inte bara fd partiledare eller FI-aktiva eller professorer som ibland verkar tro sig ha den "rätta" synen och tolkningen av feminism. Jag tycker inte att de ska ha tolkningsföreträde, vare sig i debatten eller i definitionsfrågan, eller i förklaringen vad den rätta feminismen är eller vilka frågor som är viktiga inom feminismen. Nej Belinda, skaka av dig kritiken och var stolt. Du och ditt program Fittstim min kamp skapar en debatt som behövs och som är viktig. För alla!
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten

Kommissarie Banks

[Foto: Från TV8.se]
 
Ta chansen att se den brittiska kriminalserien Kommissarie Banks igen. Det är TV8 som sänder de fyra första avsnitten med start idag kl 21.00. Jag gillar deckare i allmänhet och brittiska i synnerhet. Alltid duktiga karaktärsskådespelare, alltid realistiska eller sevärda miljöer, oftast alltid spännande intriger. Kommissarie Banks är inget undantag. En man som försöker spela efter systemets regler men som allt som oftast misslyckas. Han är tjurig, frank och oerhört lång. Han har en komplicerad relation till de flesta, inte minst till sin kvinnliga kollega Annie Cabbot, men man märker ändå att värmen finns där emellan dem. En komplex karaktär den där Banks. Envis som få, som vill ta fast brottslingar, som vill komma vidare i utredningar, som vill göra rätt i tillvaron. Som kompensation för vad då undrar jag ibland. Vad är det som driver denna man? Mellan tuffa och långa arbetspass drar han sig tillbaka till sin stuga. Och som så många andra fiktiva kommissariefigurer är det ofta alkohol, musik eller andra förströelser som används för att få distans till den kalla, råa verkligheten. Jag gillar den här serien, och jag tycker att skådespelaren Stephen Tompkinson gör ett gediget och trovärdigt porträtt av Kommissarie Banks. Ladda tekannan och passa på att se serien nu på TV8 under fyra onsdagar. Start ikvälll kl 21.00!
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten

Hundraåringen

[Foto: Moviezine.se]
 
Juldagen är den traditionella biodagen och det tog vi bokstavligt i år. Det blev premiärvisningen av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Filmen som är regisserad av Felix Herngren bygger på boken av Jonas Jonasson med samma namn. Jag läste den för mindre än en månad sedan och har handlingen färskt i minne. Jag tycker att Herngren lyckas överraskande väl att överföra boken till filmens värld. Visst är inte allt roligt från boken med, många händelser har helt enkelt inte givits plats, och en del annat har lagts till, men huvudhandlingen är densamma och de viktigaste karaktärerna är med.
 
Hundraåringen spelas av Robert Gustafsson, som är ovanligt  - och föredömligt - nedtonad som överårig man, men komiken  lyser igenom på rätt ställen. Han spelar Allan Karlsson, som befinner sig på ålderdomshemmet i väntan på 100-årsfirandet. Livet är trist och enahanda och han får inte göra som han vill längre, eller dricka det han vill. Och drickat är viktigt för Allan. Han är så ofta törstig. Precis innan sitt firandet får han helt enkelt ett infall och rymmer. Han tar klivet ut genom fönstret och försvinner. På sin väg mot något bättre. Ute i friheten igen möter Allan en rad udda figurer som alla påverkas av mötet med honom på ett eller annat sätt. Exakt hur vill jag inte avslöja, men livet på rymmen kantas av rån, dödsfall (olycksfall i arbetet men ändå), biljakter, mc-gäng på krigsstigen med mera! Och så en hel det gott i glaset förstås. Det är väldigt underhållande och mycket värme och humor hela filmen igenom. Nutid blandas skickligt med tillbakablickar till Allans händelserika liv. Han har gjort både det ena och det andra under årens lopp. Mött presidenter och diktatorer och har mycket av en slump dragits in i världshistorens många omvälvande hänsdelser. Och varit den som påverkat historien i olika riktningar. Genom att befinna sig på rätt (eller fel?) plats vid rätt tidpunkt. Om man nu ska tro Allan själv...
 
Jag tror nog att filmen kan uppskattas än mer av dig som inte har läst boken. När man inte har hela historien. Då vet man ju inte vad man missar, allt roligt som har tagits bort. Boken kan jag för övrigt rekommendera alla att läsa. Det är en skrattfest och en väldigt feel good känsla rakt igenom. Men tillbaka till filmen. Jag tycker att Herngren lyckats behålla feel good-känslan från boken. Robert Gustafsson är duktig, och de andra skådelspelarna känns väldigt rätt för sina karaktärer. Mia Skäringer i den kvinnliga huvudrollen som Gunilla som inte har problem att säga ifrån, inte ens till en hundraåring. En annan som levererar sina repliker oerhört trovärdigt är Iwar Wiklander som spelar småtjuven Julius som slår följe med Allan på hans flykt från hemmet. Detta är en varm och rolig film som jag kan rekommendera om du vill ha en trevlig stund i biomörkret. Man känner sig faktiskt lite lättare till sinnet efter att ha tillbringat nästan två timmar i sällskap med hundraåringen!
 
[Foto: Moviezine.se]
 
© COPYRIGHT 2013 Hemmakatten

Monica Z

[Foto: från Moviezine.se]

Var på bio under helgen som gick. Såg filmen Monica Z om svenska sångerskan (skådespelerskan/revyartisten) Monica Zetterlund som levde 1937-2005. Detta är en stämningsfull film som lämnar avtryck och vars visuella uttryck fortfarande kommer tillbaka. Det är en mycket bildskön film. Snygg scenografi, tidsenliga miljöer, kläder och detaljer som sätter tonen och sammanhanget perfekt. Det känns verkligen som man är på besök i Stockholm och Hagfors på 60-talet. Och sedan har vi ju musiken. Varm, innerlig, vemodig och sensuell. Precis som Monica själv. Jazz på svenska. Filmsalongen fylls av värme och färger. Av mjuka melodislingor, av ljus och stämning. Musiken omsluter på ett fantastiskt sätt. Och så denna Ebba Magnason. Hon är kusligt portträttlik Monica. Nästan så att man får nypa sig i armen. Gesterna, kroppsspråket sitter där. Och inte minst rösten. Samma frasering, samma sätt att tackla tonerna. Den här filmen tycker jag om. Monica Z. Ett lingonris i ett coctailglas, en värmländsk huldra. Skildrad med kärlek och värme. En sevärd film. Med en historia som berör.
 
[Foto: från Moviezine.se]
 
© COPYRIGHT 2013 Hemmakatten
 

Bröllop i Italien

[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
 
Den danska romantiska komedin Bröllop i Italien av Susanne Bier (hon som gjorde Hämnden med Michael Persbrandt ni vet) är en film många borde se. Den går på bio just nu. Filmen är en finstämd och mjuk tankeväckare om vikten av att välja rätt i livet, att se över sina prioriteringar, att våga välja kärleken. Även om det kanske tar emot till en början. Även om man inte vet exakt hur utgången blir. Även om man är rädd. Men hittar du den rätta - håll fast och våga ta språnget. Bli inte rädd när du möter den stora kärleken. Se det som en chans. En chans till ett nytt och bättre liv. Lämna det gamla även om det är svårt. Det är värt det. Är du inte lycklig i det liv du lever nu finns det alltid möjlighet att ändra på detta. Ensam eller tillsammans med någon du känner ger dig kraft, glädje och energi. När du möter den där personen som får det att pirra i magen, som får dig att le och skratta, känna värme i hennes/hans sällskap. Ta då dennes hand och släpp den aldrig. Men släpp tanken på hur det borde vara, på de föreställningar eller traditioner du haft med dig till denna stund. Allt var bara en resa för att nå fram hit. Ta vara på detta tillfälle och våga välja kärleken.
 
Filmens budskap berör mig. Likaså skådespelarnas fina och uppriktiga spel. Trine Dyrholm spelar Ida, hårfrisörska som lever i ett vardagligt men kärleksfattigt äktenskap. Gnistan är borta. Det mesta går på rutin. Det mest spännande som händer är hur starkt kaffe som ska bryggas... Efter en canceroperation börjar hon så smått fundera över vad som är viktigt i livet, om hon är lycklig eller inte. När så hennes dotter ska gifta sig i Italien åker hon dit utan förväntningar och med en relationskris i bagaget. Resan till Italien blir en vändpunkt. Där möter hon fadern [Pierce Brosnan] till den blivande svärsonen. En argsint man som är van att människor gör som han vill oavsett hur otrevlig han är. Han låter pengarna tala. Det är två olika världar som möts. Två temperament. Två hjärtan. Hur detta möte slutar tänker jag inte avslöja. Men filmen är oerhört varm och jag tänker bära den med mig länge. Och jag kan väl erkänna att både jag och min tjejkompis suckade samstämmigt av välbehag när Pierce Brosnan visade sig på filmduken. Vilken man. Ett bra exempel på att män i 50-årsåldern kan spraka och ha utstrålning så det räcker och blir över. Och att de gråa tinningarna och kråksparvarna runt ögonen bara tillför en välgörande charm. Det finns ju fler än den här skådespelaren som har just den speciella  karisman... Men nu kom jag bort från ämnet. :) Bröllop i Italien är en perfekt film. Humor och romantik i bedövande vackra miljöer. Se den!
 
[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

All I want for Christmas

[Från: http://www.youtube.com/watch?v=_ghkHlthIqM]
 
Behöver jag säga mer? En av julens bästa låtar. Ur filmen Love Actually som alltid någon av tv-kanalerna brukar visa runt jul. Om du inte har sett den här romantiska komedin så föreslår jag att du tar chansen någon av de lediga dagar som ligger framför oss. Varm, rolig och många roliga förvecklingar bland olika par i Storbritannien. Med bland annat Hugh Grant, Emma Thompson, Keira Knightley, Bill Knighy, Colin Firth och Liam Neeson.
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Giganterna

[Foto: Hemmakatten]
 
Hoppas att ni tar chansen att titta på giganterna Rolling Stones just nu i SVT1. En livekonsert som spelades in för några dagar sedan. Riktigt bra ös med ett pärlband av klassiker. Rejäl rock helt enkelt. Inspirerande på många sätt! Jag blir på gott humör och vill ut och dansa. Fast ta några "skutt" på vardagsrumsgolvet fungerar bra det också :)
 
Det har tidigare visats en dokumentär om bandet, om hur allt startade som finns på nätet. Detta brittiska band firar 50 år så det finns en del att berätta och en del jäkligt bra låtar att spela...
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.

Hypnotisören

[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
 
Så har jag sett den. Hypnotisören. Filmatiseringen av deckarromanen med samma namn av Lars Kepler. Det är bara att konstatera. Lasse Hallström kan sin sak. Jag slås främst av tre saker: det oerhört välgjorda fotot, särskilt panoramabilderna över ett vintervitt och iskallt Stockholm, de två manliga huvudrollsinnehavarna Mikael Persbrandt och Tobias Zilliacus som spelar med närvaro och naturlig intensitet, och slutligen hur bra filmmanuset blev efter en rejäl centrifugering av originaltexten. Många karaktärer, sidospår, tillbakablickar och händelser är borttagna, redigerade eller omgjorda. Det funkar. Men det är inte boken Hypnotisören vi ser, utan filmen. Om du förstår vad jag menar.
 
[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
 
Filmen är välgjord. Det märks att Hallström har varit "over there" några år och filmat. Det är stora scener och miljöer men samtidigt finns det plats för de små gesterna som rymmer de stora känslorna. Jag har alltid tyckt om Hallströms anslag och ton. Hans många gånger kärleksfulla porträtt av inte alltid så kärleksfulla människor. Bra personporträtt går igen även här. Zilliacus spelar den envisa polisen Joona Linna som tar yrket på yttersta allvar och är beredd att jobba dag och natt tills lösningen är funnen. Och så har vi Persbrandt. Den oefterhärmeliga Persbrandt som läkararen och hypnosspecialisten Erik Maria Bark. Bark är en människa som livet gått hårt åt, både professionellt och privat. Avstängd från sin profession, ett äktenskap i gungning då han fallit för frestelser privat, och numera beroende av sömnmedel för att komma till ro några timmar varje natt. Persbrandt skildrar denne Barks svaga sidor på ett väldigt mänskligt och ömt sätt. Och Persbrandt är inte bara rätt i sin rolltolkning. Han har också verkligen den rätta rösten. Den passar perfekt för ändamålet. Varm, suggestiv och omslutande. Hypnotiserande helt enkelt. Hade jag haft ett avslappningsband med Mikael Persbrandt hade jag fallit i trance omgående...
 
Det är alltid roligt att se svenska filmer och Hypnotisören känns både svensk och internationell på bästa sätt. Sammanfattningsvis: snyggt gjord, sevärd och spännande. Men jag måste erkänna att det är en fördel om du inte har läst boken. En del av spänningen går trots allt förlorad när man vet vem mördaren är redan när filmen börjar...
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Babel


[Foto: Skärmdump från svt.se]

För en tid sedan var jag delaktig i en diskussion om tv-licensens vara eller icke vara. Jag påstod frankt att det knappt sänds något bra i de två kanalerna (förutom en del brittiska serier och en del annat också så klart), men framför allt tycker jag inte att det fåtal tv-timmar jag lägger på dessa kanaler under ett år motsvarar avgiftens höga summa. Som motargument fick jag höra att i SVT sänds ett av de bästa programmen, kanske till och med det bästa programmet.
- Har du sett det?
- Nej...
- Men då så! 
 
Självklart blir jag nyfiken och undrar om något tv-innehåll verkligen kan leva upp till detta beröm. Jag är inte den som är den och därför bänkar jag mig ivrigt denna söndag kl 20.00 och det som har blivit symbolen för tv-licensavgiftens rättmätighet eller inte; nämligen litteraturmagasinet Babel. Från första bildrutan och anslaget känner jag att det händer. Jag dras med, jag dras in, Visst är det härligt att bli överraskad och att få ändra sig. Jag kan bara hålla med om att i Babel har SVT en riktig höjdare. Det är underhållande, det är intelligent, det är roligt. Vi som tittare leds med säker hand av programledaren Jessica Gedin. Hon är kompetent och lika välartikulerad på tv som i sina skrivna bok-krönikor. Såväl hennes frågor som hennes analyser är intressanta och väl genomtänkta, och hon får gästerna att öppna sig och berätta om sina romaner på ett både fängslande och personligt sätt.
 
En nytt inslag för den här säsongen är "litterär detektiv i verkligheten". Den tidigare programledaren Daniel Sjölin tar oss med på en tur genom vårt avlånga land för att hitta de riktiga geografiska platserna från svenska litterära succéer. Denna gång är det stället för den slutliga striden mellan Lisbeth Salander och hennes värsta fiende, tillika halvbror, Niedermann som eftersöks. I verkligheten. Det är mycket roande och kul att följa när Sjölin med Stieg Larssons bok Luftslottet som sprängdes i högsta hugg tar sig till OK-macken i Rimbo, Uppland, för att se var Lisbeth köpte sin kaffe och inplastade macka innan hon tar sig vidare till slutkampen. Det görs också ett nedslag hos en snickare där författar-Larsson antas ha blivit introducerad till spikpistolens ypperliga förtjänster. Ett verktyg som sedan används av Lisbeth för att en gång för alla stoppa den mordiska halvbrodern. Att hitta litterära platser i verkligheten är ett riktigt fyndgrepp på genren moderna svenska klassiker!
 
Så mina vänner. Söndagar kl 20.00-21.00 är numera en hedersstund. Babel. SVT2.
 
PS. För övrigt tycker jag fortfarande tv-licensavgiften är för hög. DS.
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Filmtips: Revolutionary Road

[Foto: Hemmakatten: av filmens DVD-omslag]
 
Ikväll kl 21.00 visar kanal 9 en mycket sevärd film som jag tycker alla borde se: Revolutionary Road. Jag har skrivit en recension av filmen tidigare och här kommer den:

"Ingen har väl undgått att läsa om dramat Revolutionary Road. Med stjärnor som Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna och regissören Sam Mendes fick filmen redan från början mycket uppmärksamhet. Att den sedan baseras på Richard Yates bästsäljande bok gör inte saken sämre. Värt att notera är också att det är Winslets och DiCaprios första återseende på film sedan "Titanic" 1997. Deras personkemi är påtaglig. Inte en dag för tidigt för dem att medverka i ett gemensamt projekt igen!

Filmen griper tag från början. Det unga paret April & Frank Wheeler [Winslet & DiCaprio] möts och magi uppstår. Det finns i relationens inledning en ömsesidig förståelse och sympati dem emellan, och en vision om att leva ett liv värt att levas. Men sakta med årens lopp och med barnens ankomst dras paret in i vardagens slit och slentrian. Ständigt återkommande rutiner nöter ner kärleken och drömmarna. De äts båda upp inifrån av att leva ett liv långt ifrån vad de egentligen ville och önskade. Han pendlar dagligen till sitt ointressanta jobb, där lönechecken varje månad och flörtar med kontorets sekreterare är det enda ljusa inslaget. Hon som sett sig själv som blivande firad skådespelerska trampar runt i hemmets vrå för att ta hand om barnen, mannen och huset. Tristessen ligger som en mörk tyngd över dem båda. Drömmen om ett händelserik och spännande liv ter sig allt mer ouppnårbar. Och deras relation går på tomgång. Men plötsligt en dag ser April [Winslet] en skärva av deras tidigare liv och får en ingivelse som kommer att förändra deras liv för alltid. Hon ser möjligheten för dem att växa och hitta tillbaka till drömmen och varandra.



Filmen verkar kunna få ett lyckligt slut men det avgörande ögonblicket kommer obenhörligt närmare. Den tysta krypande desperationen blir allt mer påtaglig, högljudd, och svår att ignorera. Ska de våga ta steget fullt ut och göra en livsförändring eller kommer rädslan för det nya okända, och tryggheten att veta vad man har, att frysa modet och hålla dem kvar i den hopplösa tomheten?

En mycket sevärd film på alla plan. Suveränt skådespeleri, både i huvud- och biroller. Winslet och DiCaprios intensiva spel framhävs skickligt av alla ingående och avslöjande närbilder. Fotot är i världsklass. Den amerikanske 50-talsscenografin med miljöer, inredning, kläder, färger och tidstypiska detaljer är oehört välgjord. Det känns verkligen att man befinner sig i den lilla amerikanska östkustförorten. Jag känner klaustrofobin, kraven, reglerna och förväntningarna på hur livet bör levas i småstaden. Hur det blir ett mentalt dimmigt täcke över parets innersta levande personligheter som håller dem fast i ett krampaktigt tag. Revolutionary Road är inte bara ett drama om ett förhållande i sönderfall, utan också om kampen för att leva sitt riktiga liv. Modet att välja att ta chansen när den väl uppstår. Att våga se vem du egentligen är och leva det liv du är ämnad att leva. En del vågar ta språnget, andra förtvinar i trygghetens tristess.

Mörkt, välgjort, tankeväckande. Inte konstigt att Winslet till slut knep en Golden Globe för sin rolltolkning."
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Tidigare inlägg
RSS 2.0