Ny polis i Midsomer

[Foto: Mark Bourdillon/All3media/Bentley Productions, lånat från svt.se]
 
Så var det dags igen. Det säkraste (?) tecknet på att svensk sommar är här. Det är nämligen återigen premiär för Morden i Midsomer. Fem nya avsnitt kommer att visas på tisdagar i SVT1 med start ikväll. Det är alltid något visst med att bänka sig inför den här tv-serien. Så många år som den har varit igång. De första avsnitten började sändas redan 1997. Attraktionen har väl falnat en smula om jag får tala för mig själv, men ändå känns det lite speciellt varje gång när en ny omgång sätter igång. Chief Inspector John Barnaby spelas av Neil Dudgeon och tog över för några säsonger sedan. Då valde nämligen skådespelaren John Nettles att pensionera sig efter hela 81 avsnitt som Chief Inspector Tom Barnaby. Nuvarande Barnaby är kusin till den ursprunglige Barnaby för att skapa en koppling och kunna behålla namnet på serien som i många länder heter just Kriminalkommissarie Barnaby. Nu kunde man alltså fortsätta utan att behöva byta namn på serien... 
 
I denna säsong har i alla fall Barnaby fått en ny kollega, kriminalinspektör Charlie Nelson, som kommer att ta över efter kriminalinspektör Ben Jones [som spelades av Jason Hughes]. Den nye Nelson är en strulig storstadspolis som tvingas börja om på landet. Det ska bli intressant att se om det uppstår någon dynamik i samspelet mellan de båda poliserna. Om jag känner serien rätt kommer polisparet ändå få fullt upp i sommar. Det brukar alltid vara dödsmånga mordfall att nysta i, det ena mer makabert än det andra. Och fantasirikedomen på hur människor tas av daga verkar inte ha någon ände, inte heller antalet som går bort per avsnitt. Men det är en del av "charmen" eller hur man nu ska uttrycka det. Det är inte speciellt avancerade intriger i avsnitten men stämningen brukar vara god och miljöerna är fantastiska. Den engelska landsbygden med sina fina stora som små boningar och trädgårdar är ett glädjeämne i sig, och så finns det emellanåt en del humor i replikskiftena. Nåväl, dags att sluta skriva och lämna plats för era egna omdömen. Start för Morden i Midsomer ikväll alltså! Jag kommer att bänka mig tillsammans med en kopp Earl Grey för att verkligen komma i rätt stämning. :)
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten

The Mentalist

[Foto: Skärmdumpar från IMDB.com]
 
Äntligen är han tillbaka! Fräschingen Patrick Jane [Simon Baker] som The Mentalist som löser kriminalbrott på ovanliga sätt med sina högst ovanliga gåvor. Med hjälp av avläsning av människors kroppsspråk, tal, ordval, gester, kläder och beteende lyckas han för det mesta få fatt i sanningen. En gåva tycker många men Jane själv ser det inte alltid så. Under många år har Jane hjälpt ett team agenter inom CBI - Criminal Bureau of Investigation - lösa mord, bara för att själv kunna vara nära den utredning och lösa det brott som har haft allra störst påverkan på hans liv, nämligen mordet på hans hustru och dotter. Ett bestialiskt brott som begicks av seriemördaren Red John. Och som sedan dess har gäckat Jane med flera nya mord för att psyka honom. I det senaste avsnittet fick då till sist Jane äntligen sin hämnd. Han lyckades slutligen få fast och döda sin familjs baneman. Och därmed blev han en efterlyst man i hela USA.
 
När nu säsong sex forsätter och denna omgångs avsnitt börjar har nästan två år gått sedan Jane dödade Red John. Jane lever i landsflykt och försöker lämna allt bakom sig. Hans tidigare CBI-kollegor, med agent Lisbon [Robin Tunney] i spetsen, som hade blivit som hans familj under åren tillsammans, är skingrade och har nya arbeten. Men så blir Jane funnen och uppsökt av FBI. De vill ha hem honom igen för att han återigen ska tjänstgöra, denna gång för FBI:s räkning. Jane tvekar. Vill han verkligen tillbaka till allt igen? Tillbaka till morden, våldet och människors mörka sidor. Till den värld som slukade honom helt i så många år? Han får lite hjälp på traven att bestämma sig. I samband med att han blir uppsökt i sin fristad möter han också en trevlig amerikansk kvinna som är där på semester. De klickar och tillbringar tid ihop. När hon sedan åker tillbaka till USA lämnar hon ett tomrum efter sig och Jane bestämmer sig trots allt för att det finns tillräckligt med skäl för att åka tillbaka. Men det är hans krav som gäller för att att det överhuvdtaget ska bli aktuellt. Han vill återigen arbeta med agent Lisbon och alla åtal mot honom ska avskrivas. FBI säger OK och Jane reser tillbaka till USA. Men väl där och i första mötet med FBI för att formalisera avtalet visar det sig att Jane är lurad. Han måste jobba i fem år med FBI, han blir bara villkorligt frigiven och kan när som helst, till FBI:s godtycke, slängas i fängelse. Och den sympatiska kvinnan han mötte visar sig tillhöra FBI, och är en del av komplotten... Och på den vägen rullar serien vidare!
 
The Mentalist är en av mina favoritserier. Jag tycker om skådespelarna, intrigerna, de psykologiska aspekterna och så finns det rätt mycket humor mellan varven. Det är mycket underhållande trots att det är en kriminalserie. Men den är en "snäll" sådan. The Mentalist visas i TV3, onsdagar kl 20.00. Jag sitter bänkad!
 
[Simon Baker och Robin Tunney i The Mentalist]
[Owain Yeoman, Tim Kang och Amanda Righetti som CBI-agenter i The Mentalist]
[Emily Swallow t.v. som det senaste tillskottet i serien samt Robin Tunney]
[Alla foton: Skärmdumpar från IMDB.com]
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten

Sherlock

[Skärmdump från svt.se. Foto: Colin Hutton/BBC]
 
Så är han äntligen tillbaka igen. Benedict Cumberbatch som den intelligenta detektiven Sherlock Holmes, sir Arthur Conan Doyles klassiska romanfigur. Cumberbatch är karismatisk och fångar Sherlocks säregenhet på ett mycket eget elegant och trovärdigt sätt. Handlingen har vunnit på att placeras in i nutida London och kan använda all modern teknik som står till buds. Men trots alla högteknologiska spårnings- och kommunikationsmöjligheter är det Sherlocks slutledningsförmåga som är det bästa verktyget i jakten på bovarna. Och så klart medhjälparen Dr John Watson som spelas med återhållsam underliggande humor av Martin Freeman. De både roliga och smarta replikskiftena mellan Sherlock och Watson lyfter handlingen. Det märks att skådespelarna trivs både med varandra och sina rollfigurer. Sherlock och Watson står för ett samarbete som ger positiva synergieffekter där den ena står för kvickhet och extraordinärt skarpsinne, den andre för en mer pragmatisk och jordnära förankring.
 
Jag gillar Sherlock väldigt mycket. Det är underhållande, välformulerat och smart. Och så har man vävt in det bästa av teknologiska framsteg på ett mycket visuellt och intelligent sätt. Den tredje säsongen av Sherlock startar ikväll på SVT1 kl 21.30. Passa på att följa mästerdetektiven igen nu när du har chansen!
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!

Bra Belinda!

[Foto: Skärmdump från svt.se]
 
Igår visades första delen av tre i Belinda Olsson undersökning av feminismen - Fittstim min kamp. Belindas betraktelser rör upp känslor på alla håll och kanter vilket inte minst blev tydligt i dïskussionen efteråt i programmet Debatt som sändes direkt efter premiäravsnittet av Fittstim. Nu ska jag inte recensera deltagarna i Debatt men kan ändå inte låta bli att notera att en del gör sig bättre när de enbart får skriva och inte synas i tv-rutan med sina nervösa tics. Tyvärr... En del kritiserar Belindas program för att vara ytligt, att inte ta feminismen på allvar och att skoja bort allvarliga frågor genom att vinkla in på ytterlighetsuttryck. Jag måste säga att oavsett vad man tycker om feminism och dess definition är det ju alltid bra om ämnet aktualiseras, diskuteras och ventileras. Visst hade det varit intressant att följa en del av personerna som intervjuas längre och fördjupa sig i vissa frågeställningar, men det viktigaste syftet är uppnått; att väcka nyfikenhet, intresse och diskussion.
 
Jag gillar faktiskt Belindas högs personliga tilltal. Det är lätt att ta till sig. Vad är det som är så farligt med att göra det lättsamt? Ja, det är ett allvarligt ämne. Ja, det finns allvarliga problem med jämställdhet fortfarande, att t.ex. kvinnor inte får lika lön som män är fortfarande skandal och oförskämt, men det hindrar ju inte att man kan göra ett program som försöker ta tempen på dagens feminism på ett eget sätt. Resultatet blir ju faktiskt bra ändå i och med att det blir diskussion om frågan; Om vad feminism egentligen är, vad betyder den för kvinnor/människor idag och varför är det så få kvinnor som öppet vill kalla sig feminister. Det är faktiskt så att alla röster måste få höras. Inte bara fd partiledare eller FI-aktiva eller professorer som ibland verkar tro sig ha den "rätta" synen och tolkningen av feminism. Jag tycker inte att de ska ha tolkningsföreträde, vare sig i debatten eller i definitionsfrågan, eller i förklaringen vad den rätta feminismen är eller vilka frågor som är viktiga inom feminismen. Nej Belinda, skaka av dig kritiken och var stolt. Du och ditt program Fittstim min kamp skapar en debatt som behövs och som är viktig. För alla!
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten

Kommissarie Banks

[Foto: Från TV8.se]
 
Ta chansen att se den brittiska kriminalserien Kommissarie Banks igen. Det är TV8 som sänder de fyra första avsnitten med start idag kl 21.00. Jag gillar deckare i allmänhet och brittiska i synnerhet. Alltid duktiga karaktärsskådespelare, alltid realistiska eller sevärda miljöer, oftast alltid spännande intriger. Kommissarie Banks är inget undantag. En man som försöker spela efter systemets regler men som allt som oftast misslyckas. Han är tjurig, frank och oerhört lång. Han har en komplicerad relation till de flesta, inte minst till sin kvinnliga kollega Annie Cabbot, men man märker ändå att värmen finns där emellan dem. En komplex karaktär den där Banks. Envis som få, som vill ta fast brottslingar, som vill komma vidare i utredningar, som vill göra rätt i tillvaron. Som kompensation för vad då undrar jag ibland. Vad är det som driver denna man? Mellan tuffa och långa arbetspass drar han sig tillbaka till sin stuga. Och som så många andra fiktiva kommissariefigurer är det ofta alkohol, musik eller andra förströelser som används för att få distans till den kalla, råa verkligheten. Jag gillar den här serien, och jag tycker att skådespelaren Stephen Tompkinson gör ett gediget och trovärdigt porträtt av Kommissarie Banks. Ladda tekannan och passa på att se serien nu på TV8 under fyra onsdagar. Start ikvälll kl 21.00!
 
© COPYRIGHT 2014 Hemmakatten

Hundraåringen

[Foto: Moviezine.se]
 
Juldagen är den traditionella biodagen och det tog vi bokstavligt i år. Det blev premiärvisningen av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Filmen som är regisserad av Felix Herngren bygger på boken av Jonas Jonasson med samma namn. Jag läste den för mindre än en månad sedan och har handlingen färskt i minne. Jag tycker att Herngren lyckas överraskande väl att överföra boken till filmens värld. Visst är inte allt roligt från boken med, många händelser har helt enkelt inte givits plats, och en del annat har lagts till, men huvudhandlingen är densamma och de viktigaste karaktärerna är med.
 
Hundraåringen spelas av Robert Gustafsson, som är ovanligt  - och föredömligt - nedtonad som överårig man, men komiken  lyser igenom på rätt ställen. Han spelar Allan Karlsson, som befinner sig på ålderdomshemmet i väntan på 100-årsfirandet. Livet är trist och enahanda och han får inte göra som han vill längre, eller dricka det han vill. Och drickat är viktigt för Allan. Han är så ofta törstig. Precis innan sitt firandet får han helt enkelt ett infall och rymmer. Han tar klivet ut genom fönstret och försvinner. På sin väg mot något bättre. Ute i friheten igen möter Allan en rad udda figurer som alla påverkas av mötet med honom på ett eller annat sätt. Exakt hur vill jag inte avslöja, men livet på rymmen kantas av rån, dödsfall (olycksfall i arbetet men ändå), biljakter, mc-gäng på krigsstigen med mera! Och så en hel det gott i glaset förstås. Det är väldigt underhållande och mycket värme och humor hela filmen igenom. Nutid blandas skickligt med tillbakablickar till Allans händelserika liv. Han har gjort både det ena och det andra under årens lopp. Mött presidenter och diktatorer och har mycket av en slump dragits in i världshistorens många omvälvande hänsdelser. Och varit den som påverkat historien i olika riktningar. Genom att befinna sig på rätt (eller fel?) plats vid rätt tidpunkt. Om man nu ska tro Allan själv...
 
Jag tror nog att filmen kan uppskattas än mer av dig som inte har läst boken. När man inte har hela historien. Då vet man ju inte vad man missar, allt roligt som har tagits bort. Boken kan jag för övrigt rekommendera alla att läsa. Det är en skrattfest och en väldigt feel good känsla rakt igenom. Men tillbaka till filmen. Jag tycker att Herngren lyckats behålla feel good-känslan från boken. Robert Gustafsson är duktig, och de andra skådelspelarna känns väldigt rätt för sina karaktärer. Mia Skäringer i den kvinnliga huvudrollen som Gunilla som inte har problem att säga ifrån, inte ens till en hundraåring. En annan som levererar sina repliker oerhört trovärdigt är Iwar Wiklander som spelar småtjuven Julius som slår följe med Allan på hans flykt från hemmet. Detta är en varm och rolig film som jag kan rekommendera om du vill ha en trevlig stund i biomörkret. Man känner sig faktiskt lite lättare till sinnet efter att ha tillbringat nästan två timmar i sällskap med hundraåringen!
 
[Foto: Moviezine.se]
 
© COPYRIGHT 2013 Hemmakatten

Monica Z

[Foto: från Moviezine.se]

Var på bio under helgen som gick. Såg filmen Monica Z om svenska sångerskan (skådespelerskan/revyartisten) Monica Zetterlund som levde 1937-2005. Detta är en stämningsfull film som lämnar avtryck och vars visuella uttryck fortfarande kommer tillbaka. Det är en mycket bildskön film. Snygg scenografi, tidsenliga miljöer, kläder och detaljer som sätter tonen och sammanhanget perfekt. Det känns verkligen som man är på besök i Stockholm och Hagfors på 60-talet. Och sedan har vi ju musiken. Varm, innerlig, vemodig och sensuell. Precis som Monica själv. Jazz på svenska. Filmsalongen fylls av värme och färger. Av mjuka melodislingor, av ljus och stämning. Musiken omsluter på ett fantastiskt sätt. Och så denna Ebba Magnason. Hon är kusligt portträttlik Monica. Nästan så att man får nypa sig i armen. Gesterna, kroppsspråket sitter där. Och inte minst rösten. Samma frasering, samma sätt att tackla tonerna. Den här filmen tycker jag om. Monica Z. Ett lingonris i ett coctailglas, en värmländsk huldra. Skildrad med kärlek och värme. En sevärd film. Med en historia som berör.
 
[Foto: från Moviezine.se]
 
© COPYRIGHT 2013 Hemmakatten
 

Bröllop i Italien

[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
 
Den danska romantiska komedin Bröllop i Italien av Susanne Bier (hon som gjorde Hämnden med Michael Persbrandt ni vet) är en film många borde se. Den går på bio just nu. Filmen är en finstämd och mjuk tankeväckare om vikten av att välja rätt i livet, att se över sina prioriteringar, att våga välja kärleken. Även om det kanske tar emot till en början. Även om man inte vet exakt hur utgången blir. Även om man är rädd. Men hittar du den rätta - håll fast och våga ta språnget. Bli inte rädd när du möter den stora kärleken. Se det som en chans. En chans till ett nytt och bättre liv. Lämna det gamla även om det är svårt. Det är värt det. Är du inte lycklig i det liv du lever nu finns det alltid möjlighet att ändra på detta. Ensam eller tillsammans med någon du känner ger dig kraft, glädje och energi. När du möter den där personen som får det att pirra i magen, som får dig att le och skratta, känna värme i hennes/hans sällskap. Ta då dennes hand och släpp den aldrig. Men släpp tanken på hur det borde vara, på de föreställningar eller traditioner du haft med dig till denna stund. Allt var bara en resa för att nå fram hit. Ta vara på detta tillfälle och våga välja kärleken.
 
Filmens budskap berör mig. Likaså skådespelarnas fina och uppriktiga spel. Trine Dyrholm spelar Ida, hårfrisörska som lever i ett vardagligt men kärleksfattigt äktenskap. Gnistan är borta. Det mesta går på rutin. Det mest spännande som händer är hur starkt kaffe som ska bryggas... Efter en canceroperation börjar hon så smått fundera över vad som är viktigt i livet, om hon är lycklig eller inte. När så hennes dotter ska gifta sig i Italien åker hon dit utan förväntningar och med en relationskris i bagaget. Resan till Italien blir en vändpunkt. Där möter hon fadern [Pierce Brosnan] till den blivande svärsonen. En argsint man som är van att människor gör som han vill oavsett hur otrevlig han är. Han låter pengarna tala. Det är två olika världar som möts. Två temperament. Två hjärtan. Hur detta möte slutar tänker jag inte avslöja. Men filmen är oerhört varm och jag tänker bära den med mig länge. Och jag kan väl erkänna att både jag och min tjejkompis suckade samstämmigt av välbehag när Pierce Brosnan visade sig på filmduken. Vilken man. Ett bra exempel på att män i 50-årsåldern kan spraka och ha utstrålning så det räcker och blir över. Och att de gråa tinningarna och kråksparvarna runt ögonen bara tillför en välgörande charm. Det finns ju fler än den här skådespelaren som har just den speciella  karisman... Men nu kom jag bort från ämnet. :) Bröllop i Italien är en perfekt film. Humor och romantik i bedövande vackra miljöer. Se den!
 
[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

All I want for Christmas

[Från: http://www.youtube.com/watch?v=_ghkHlthIqM]
 
Behöver jag säga mer? En av julens bästa låtar. Ur filmen Love Actually som alltid någon av tv-kanalerna brukar visa runt jul. Om du inte har sett den här romantiska komedin så föreslår jag att du tar chansen någon av de lediga dagar som ligger framför oss. Varm, rolig och många roliga förvecklingar bland olika par i Storbritannien. Med bland annat Hugh Grant, Emma Thompson, Keira Knightley, Bill Knighy, Colin Firth och Liam Neeson.
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Giganterna

[Foto: Hemmakatten]
 
Hoppas att ni tar chansen att titta på giganterna Rolling Stones just nu i SVT1. En livekonsert som spelades in för några dagar sedan. Riktigt bra ös med ett pärlband av klassiker. Rejäl rock helt enkelt. Inspirerande på många sätt! Jag blir på gott humör och vill ut och dansa. Fast ta några "skutt" på vardagsrumsgolvet fungerar bra det också :)
 
Det har tidigare visats en dokumentär om bandet, om hur allt startade som finns på nätet. Detta brittiska band firar 50 år så det finns en del att berätta och en del jäkligt bra låtar att spela...
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Mina texter & bilder får ej kopieras eller användas utan mitt tillstånd.

Hypnotisören

[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
 
Så har jag sett den. Hypnotisören. Filmatiseringen av deckarromanen med samma namn av Lars Kepler. Det är bara att konstatera. Lasse Hallström kan sin sak. Jag slås främst av tre saker: det oerhört välgjorda fotot, särskilt panoramabilderna över ett vintervitt och iskallt Stockholm, de två manliga huvudrollsinnehavarna Mikael Persbrandt och Tobias Zilliacus som spelar med närvaro och naturlig intensitet, och slutligen hur bra filmmanuset blev efter en rejäl centrifugering av originaltexten. Många karaktärer, sidospår, tillbakablickar och händelser är borttagna, redigerade eller omgjorda. Det funkar. Men det är inte boken Hypnotisören vi ser, utan filmen. Om du förstår vad jag menar.
 
[Foto: Skärmdump från IMDb.com]
 
Filmen är välgjord. Det märks att Hallström har varit "over there" några år och filmat. Det är stora scener och miljöer men samtidigt finns det plats för de små gesterna som rymmer de stora känslorna. Jag har alltid tyckt om Hallströms anslag och ton. Hans många gånger kärleksfulla porträtt av inte alltid så kärleksfulla människor. Bra personporträtt går igen även här. Zilliacus spelar den envisa polisen Joona Linna som tar yrket på yttersta allvar och är beredd att jobba dag och natt tills lösningen är funnen. Och så har vi Persbrandt. Den oefterhärmeliga Persbrandt som läkararen och hypnosspecialisten Erik Maria Bark. Bark är en människa som livet gått hårt åt, både professionellt och privat. Avstängd från sin profession, ett äktenskap i gungning då han fallit för frestelser privat, och numera beroende av sömnmedel för att komma till ro några timmar varje natt. Persbrandt skildrar denne Barks svaga sidor på ett väldigt mänskligt och ömt sätt. Och Persbrandt är inte bara rätt i sin rolltolkning. Han har också verkligen den rätta rösten. Den passar perfekt för ändamålet. Varm, suggestiv och omslutande. Hypnotiserande helt enkelt. Hade jag haft ett avslappningsband med Mikael Persbrandt hade jag fallit i trance omgående...
 
Det är alltid roligt att se svenska filmer och Hypnotisören känns både svensk och internationell på bästa sätt. Sammanfattningsvis: snyggt gjord, sevärd och spännande. Men jag måste erkänna att det är en fördel om du inte har läst boken. En del av spänningen går trots allt förlorad när man vet vem mördaren är redan när filmen börjar...
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Babel


[Foto: Skärmdump från svt.se]

För en tid sedan var jag delaktig i en diskussion om tv-licensens vara eller icke vara. Jag påstod frankt att det knappt sänds något bra i de två kanalerna (förutom en del brittiska serier och en del annat också så klart), men framför allt tycker jag inte att det fåtal tv-timmar jag lägger på dessa kanaler under ett år motsvarar avgiftens höga summa. Som motargument fick jag höra att i SVT sänds ett av de bästa programmen, kanske till och med det bästa programmet.
- Har du sett det?
- Nej...
- Men då så! 
 
Självklart blir jag nyfiken och undrar om något tv-innehåll verkligen kan leva upp till detta beröm. Jag är inte den som är den och därför bänkar jag mig ivrigt denna söndag kl 20.00 och det som har blivit symbolen för tv-licensavgiftens rättmätighet eller inte; nämligen litteraturmagasinet Babel. Från första bildrutan och anslaget känner jag att det händer. Jag dras med, jag dras in, Visst är det härligt att bli överraskad och att få ändra sig. Jag kan bara hålla med om att i Babel har SVT en riktig höjdare. Det är underhållande, det är intelligent, det är roligt. Vi som tittare leds med säker hand av programledaren Jessica Gedin. Hon är kompetent och lika välartikulerad på tv som i sina skrivna bok-krönikor. Såväl hennes frågor som hennes analyser är intressanta och väl genomtänkta, och hon får gästerna att öppna sig och berätta om sina romaner på ett både fängslande och personligt sätt.
 
En nytt inslag för den här säsongen är "litterär detektiv i verkligheten". Den tidigare programledaren Daniel Sjölin tar oss med på en tur genom vårt avlånga land för att hitta de riktiga geografiska platserna från svenska litterära succéer. Denna gång är det stället för den slutliga striden mellan Lisbeth Salander och hennes värsta fiende, tillika halvbror, Niedermann som eftersöks. I verkligheten. Det är mycket roande och kul att följa när Sjölin med Stieg Larssons bok Luftslottet som sprängdes i högsta hugg tar sig till OK-macken i Rimbo, Uppland, för att se var Lisbeth köpte sin kaffe och inplastade macka innan hon tar sig vidare till slutkampen. Det görs också ett nedslag hos en snickare där författar-Larsson antas ha blivit introducerad till spikpistolens ypperliga förtjänster. Ett verktyg som sedan används av Lisbeth för att en gång för alla stoppa den mordiska halvbrodern. Att hitta litterära platser i verkligheten är ett riktigt fyndgrepp på genren moderna svenska klassiker!
 
Så mina vänner. Söndagar kl 20.00-21.00 är numera en hedersstund. Babel. SVT2.
 
PS. För övrigt tycker jag fortfarande tv-licensavgiften är för hög. DS.
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Filmtips: Revolutionary Road

[Foto: Hemmakatten: av filmens DVD-omslag]
 
Ikväll kl 21.00 visar kanal 9 en mycket sevärd film som jag tycker alla borde se: Revolutionary Road. Jag har skrivit en recension av filmen tidigare och här kommer den:

"Ingen har väl undgått att läsa om dramat Revolutionary Road. Med stjärnor som Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna och regissören Sam Mendes fick filmen redan från början mycket uppmärksamhet. Att den sedan baseras på Richard Yates bästsäljande bok gör inte saken sämre. Värt att notera är också att det är Winslets och DiCaprios första återseende på film sedan "Titanic" 1997. Deras personkemi är påtaglig. Inte en dag för tidigt för dem att medverka i ett gemensamt projekt igen!

Filmen griper tag från början. Det unga paret April & Frank Wheeler [Winslet & DiCaprio] möts och magi uppstår. Det finns i relationens inledning en ömsesidig förståelse och sympati dem emellan, och en vision om att leva ett liv värt att levas. Men sakta med årens lopp och med barnens ankomst dras paret in i vardagens slit och slentrian. Ständigt återkommande rutiner nöter ner kärleken och drömmarna. De äts båda upp inifrån av att leva ett liv långt ifrån vad de egentligen ville och önskade. Han pendlar dagligen till sitt ointressanta jobb, där lönechecken varje månad och flörtar med kontorets sekreterare är det enda ljusa inslaget. Hon som sett sig själv som blivande firad skådespelerska trampar runt i hemmets vrå för att ta hand om barnen, mannen och huset. Tristessen ligger som en mörk tyngd över dem båda. Drömmen om ett händelserik och spännande liv ter sig allt mer ouppnårbar. Och deras relation går på tomgång. Men plötsligt en dag ser April [Winslet] en skärva av deras tidigare liv och får en ingivelse som kommer att förändra deras liv för alltid. Hon ser möjligheten för dem att växa och hitta tillbaka till drömmen och varandra.



Filmen verkar kunna få ett lyckligt slut men det avgörande ögonblicket kommer obenhörligt närmare. Den tysta krypande desperationen blir allt mer påtaglig, högljudd, och svår att ignorera. Ska de våga ta steget fullt ut och göra en livsförändring eller kommer rädslan för det nya okända, och tryggheten att veta vad man har, att frysa modet och hålla dem kvar i den hopplösa tomheten?

En mycket sevärd film på alla plan. Suveränt skådespeleri, både i huvud- och biroller. Winslet och DiCaprios intensiva spel framhävs skickligt av alla ingående och avslöjande närbilder. Fotot är i världsklass. Den amerikanske 50-talsscenografin med miljöer, inredning, kläder, färger och tidstypiska detaljer är oehört välgjord. Det känns verkligen att man befinner sig i den lilla amerikanska östkustförorten. Jag känner klaustrofobin, kraven, reglerna och förväntningarna på hur livet bör levas i småstaden. Hur det blir ett mentalt dimmigt täcke över parets innersta levande personligheter som håller dem fast i ett krampaktigt tag. Revolutionary Road är inte bara ett drama om ett förhållande i sönderfall, utan också om kampen för att leva sitt riktiga liv. Modet att välja att ta chansen när den väl uppstår. Att våga se vem du egentligen är och leva det liv du är ämnad att leva. En del vågar ta språnget, andra förtvinar i trygghetens tristess.

Mörkt, välgjort, tankeväckande. Inte konstigt att Winslet till slut knep en Golden Globe för sin rolltolkning."
 
© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Waiting in vain


[Källa: youtube.com]

En söt film, Serendipity, handlar om att låta ödet bestämma. När du möter kärleken, den person du tror är rätt för dig, så ta chansen att bli lycklig. Låt inte rädsla eller osäkerhet göra att tillfället går dig förbi. Detta är en mycket romantisk film som jag gillar skarpt. John Cusack spelar Jonathan som har flickvän och är på väg att gifta sig. Men så möter han av en slump Sara [Kate Beckinsale] mitt i julhandeln och det uppstår ögonblicklig attraktion. Samtalet fungerar från första stund, med humor och intresse. Men Sara tvekar om en fortsättning och vill hellre låta ödet bestämma om de ska ses igen eller inte. Är det meningen så är det. Och så drar det igång. Båda väntar på var sitt håll att tillfälligheterna ska föra dem samma igen. Men kommer de verkligen mötas igen, eller har chansen till kärlek gått förlorad?

Att låta slumpen avgöra ditt liv, din relation eller din framtid har jag inte så mycket för. Jag tror hellre på att skapa sitt eget öde, att styra riktningen, livet dit jag vill. Men det är klart att ibland undrar jag om inte ödet har ett finger med i spelet. Så att du befinner dig på rätt plats vid rätt tillfälle. Och möter den där personen du alltid har velat möta. Se filmen Serendipity - Om ödet får bestämma i alla fall, den är väldigt charmig. Om jag får bestämma! :)

Och så en en av mina favoritlåtar från soundtracket; Waiting in vain, i Annie Lennox version. Hennes röst är perfekt för budskapet.

Serendipity - Om ödet får bestämma med Kate Beckinsale & John Cusack
[Foto: IMDb.com]

© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Elsas värld

Ellen Bergström i Elsas Värld

[Foto: Skärmdump från TV3Play.se]

Tv-serien Elsas värld är det roligaste jag har sett på länge. Man får följa 21-åriga Elsa från trista Borås. Där händer oerhört lite och Elsa som vill göra karriär inom modebranschen inser snabbt att hon måste ta saken i egna händer. Sagt och gjort. Elsa flyttar till Stockholm för att försöka jobba med sin passion. Och hon gör som så många andra unga kvinnor i dagens läge, startar en modeblogg. Det dröjer inte länge innan hjulen börjar snurra, inbjudningar trilla in och ambitiösa Elsa får in en fot i modevärlden. Och inte minst träffa den snygga designern Hugo [spelad av fagre Joakim Nätterkvist]. Elsa är ett charmigt yrväder, med utstrålning och humor, som har en ovanligt träffande förmåga att hamna i pinsamma situationer som lockar till gapskratt. Det är premiärer, modevisningar, killar, karriärdilemman och konkurrens i en härlig mix. Ellen Bergström som spelar Elsa är ett riktigt fynd. Rolig, söt med komisk taijming och karisma. Elsas värld är en serie att bli på gott humör av. En del repliker är klockrena, och särskilt tycker jag samspelet mellan Elsa och hennes rumskompis, den homosexuella Johan, är en höjdare.

Serien Elsas värld bygger på böcker av den numera kända modetjejen Sofi Fahrman. Tv-serien är som en light-version av Bridget Jones Dagbok eller som en hubba-bubba kombination av Sex and the City och Gossip girl. Det är lättsmält, lättsamt och väldigt charmigt. Se alla avsnitt av säsong 1 av Elsas värld på TV3 Play. Välkommen att bli beroende!



[Foto: Skärmdump från TV3Play.se]

© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Mission Impossible - Ghost Protocol

Mission Impossible - Ghost Protocol
[Foto: IMDb.com]

En filmupplevelse utöver det vanliga, ja det är vad Mission Impossible - Ghost Protocol bjuder på. Från första till sista filmrutan hålls intresset vid liv, det är tight, snyggt och spännande. Den fjärde Mission Impossible filmen är såväl den mest påkostade som den mest spektakulära när det kommer till action- och stuntscener. Huvudrollsinnehavaren Tom Cruise gör alla sina stunts själv och när jag ser de halsbrytande scenerna ryser jag, och imponeras stort. Inget för räddhågade precis att fasadklättra på det 828 meter höga hotellet i Dubai med annalkande sandstorm vid horisonten... Då suger det i magtrakten. Att Cruise fyller 50 i år är snudd på overkligt. Den där mannen vet att hålla sig i trim och ser om möjligt ännu bättre ut än i genombrottsfilmen Top Gun. Rynkorna i ansiktet ger karaktär och erfarenheterna genom åren en nyans djupare till trovärdigheten och skådespeleriet. Dessutom är han ruskigt välklädd i hela filmen, allt från en perfekt skuren kostym i gnistrande blått till välsittande jeans med hood-tröja... Hoppsan jag kom visst från ämnet. Nu var det inte Cruise det skulle handla om utan filmen, även om det är lätt hänt att fastna vid fascinerande män... :) Jag kan bara konstatera att Cruise är som klippt och skuren för den här typen av filmer och den här typen av roller. Han är i sitt rätta element som IMF (impossible mission force)-agenten och teamleadern Ethan Hunt.


[Foto: IMDb.com]

Det visuellt genomtänkta är genomgående i hela filmen. Mycket snyggt filmat, med vassa klipp och ovanliga vinklar. Det bjuds på många panoramavyer över vackra städer såsom Budapest, Mumbai och Kreml. Resenerven rycker vid anblicken. Uppdraget i denna fjärde film går ut på att Ethan Hunt [förtjänstfullt spelad av Cruise] och hans team ska ta tillbaka avfyringskoder till kärnvapen innan den geniala galningen Hendricks [Mikael Nyqvist] får möjlighet att starta ett nytt världskrig. Teamet är sargat och helt lämnat till sitt öde utan det vanliga teknik- och bemanningsstödet från den stora agentorganisationen IMF. IMF har nämligen precis lagts ner då den fått skulden för ett stort bombattentat i Kreml. För Hunt och hans team är det Ghost Protocol som gäller, att försöka som spökriddare, osynliga och egentligen inte existerande, ta sig an detta svåra uppdrag. Bra skådespeleri över lag, särskilt från IMF-teamets medlemmar. Det är mycket humor inbakat mellan actionscenerna och det gillar jag. Spänning och skratt är en perfekt kombination. Där har dataexperten i teamet, Dunn, spelad av komikern Simon Pegg, fått de mest tacksamma replikerna. Paula Patton lyckas få till den kvinnliga agenten Carter med både rejäla närkampsscener och känslomässig botten. Och Jeremy Renner kombinerar både manlighet och humor i agenten/analytikern Brandt. En fyrklöver av agenter som ger mersmak!

Jag kan definitivt tänka mig att se den här filmen igen. På bio. Den gör sig riktigt bra på stor filmduk och de påkostade actionscenerna kommer väl till sin rätt. Och om jag ska fortsätta på det extremt ytliga, men estetiska spåret, så ger inzoomningarna på skådespelarnas fysiska företräden, trevligt nog mest på de manliga, en extra dimension... En tilltalande film på många sätt! :) 


[Foto: IMDb.com]

© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Tillsammans är man mindre ensam


[Foto: IMDBb.com]

Snart denna torsdagkväll, närmare bestämt kl 22.45 visar SVT2 en av mina franska favoritfilmer. En söt och varm historia med Audrey Tatou i huvudrollen. Jag har skrivit en recension tidigare och här kommer den!

"Tillsammans är man mindre ensam eller som den vackrare originaltiteln är på franska: Ensemble, c'est tout. Det är en fransk feel good film som bygger på författaren Anna Gavaldas roman med samma namn. Filmen har många fina ingredienser. För det första Audrey Tautou, som efter dundersuccén Amélie från Montmartre för alltid har en speciell plats i många filmfantasters hjärta. I alla fall i mitt. Hennes karaktär skiljer sig dock en hel del i den här filmen från den hon spelar i Amelie men det är bara till filmens fördel. En sak är sig ändå lik. Audrey Tautous ansikte och ögon är lika uttrycksfylla i båda. I Tillsammans är man mindre ensam spelar Tautou den tärda, ensamma unga kvinnan Camille med trasslig relation till sin mor. Hon jobbar som städerska och för en mycket anonym tillvaro i miljonstaden Paris. Men en kväll stöter hon på sin minst sagt speciella granne Philibert och tar mod till sig att bjuda in honom på middag. Det blir starten för en begynnande vänskap som kommer att få konsekvenser för dem båda. Glädjande sådana. Camille introduceras i Philiberts liv och träffar hans inneboende, den temperamentsfulle kocken Franck, och Francks mormor Paulette.

Den mysiga handlingen är filmens andra fördel. I stort handlar det om hur människor genom vänskap får mer tillsammans än som ensamma. En slags synergieffekt uppstår. Karaktärerna i filmen stimulerar, stöttar och ställer upp för varandra vilket skapar ett mervärde i alla deras liv. Plötsligt har de någon att dela sin tillvaro med. Som vänner kan de inte låta bli att engagera sig i varandras liv. På gott och ont. Men mest på gott. Camille blir i alla fall mindre ensam och får den gemenskap som hon kanske har sökt i hela sitt liv, även om hon har varit för rädd för att leta efter den och ta emot den när den väl har funnits.

En finstämd film. Roliga och originella karaktärer där det franska språket är en av dem. Jag tycker att allt låter bättre på franska...Och sedan det franska livet med god mat, gott vin, känslor som svallar är alltid ett nöje att ta del av. Det finns också ett en god tanke med Tillsammans är man mindre ensam. Att se sina medmänniskor och hjälpa varandra. Vilket kan vara ett sätt att hjälpa sig själv till ett rikare liv."


[Foto: Lefigaro.fr]

© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Hämnden


[Foto: IMDb.com]

Den danska filmen Hämnden från 2010 fick en Oscar för bästa utländska film. Nu när jag har sett den förstår jag varför och kan säga att det var välförtjänt.

Hämnden vrider och vänder på temat hämnd - när du blir utsatt för ett brott, mobbing eller allmänt kränkande beteende, hur ska du då förhålla dig? Vända andra kinden till eller ge igen för att visa att du är starkare än den andre, för att markera att mig sätter sig ingen på? Ämnet har många bottnar och det finns inga entydiga svar. I teorin är det en sak att ha en åsikt, men när det verkligen gäller, när det bränner till, var står ens moraliska kompass då? Visar den "den rätta vägen" eller slår du in på den grumliga, snåriga stigen som leder mot hämnd? Till en i början kan hämnden te sig lockande, som en ryggmärgsreflex, slår du mig så slår jag dig, men när det sunda förnuftet får chans att träda in, visar de flesta situationer att våld leder till mer våld. Och att omtanke, hänsyn, att prata och reda ut konflikter är ett mer hållbart tillvägagångssätt. Medicinen mot hämnd heter empati. En riktigt stor dos för att den ska vara verkningsfull...

Elias, vars pappa Anton jobbar för läkare utan gränser [fint spelad av Mikael Persbrandt] blir dagligen trakasserad i skolan. När en ny pojke kommer till klassen blir det annorlunda. Christian, som precis förlorat sin mor, tar inte emot skit. Han försvarar Elias och vill gå hela vägen när det gäller kränkningar. Andra kinden till existerar inte. Nej, här är det båda nävarna och diverse tillhyggen som gäller. Ilskan och sorgen efter modern river och sliter inom honom. Kanske vill han bara ha en ursäkt för att få leva ut sina känslor... Elias som ser Christian som sin räddare och enda förtrogna är beredd att gå långt för att behålla vänskapen. Men hur långt är det möjligt att göra som någon annan vill innan det är dags att kalla även det för kränkning? Hur långt ska du gå för att bli omtyckt? Elias moraliska kompass är gedigen men kan Christian få honom ur spel?

Parallellt till pojken Elias ställningsstagande har även hans föräldrar en del att brottas med. Särskilt pappa Anton som i sin roll som läkare i Afrika får se och ta hand om de mest fasansfulla skador. Många gjorda av en grym man i området. Och så en dag kommer denna man in till sjuklägret då han själv behöver vård. Har han rätt till det när han har dödat så många? Anton ställs inför ett minst sagt moraliskt dilemma. Har alla rätt till vård och behandling? Även en mördare?

Hämnden är en film med många bottnar och jag blir berörd. Det handlar om begreppet hämnd, vuxna relationer, ung vänskap, rätten att försvara sig, rätten till liv... Det går inte att värja sig för den här filmen. Skådespelarna använder små medel till starka uttryck och det är helgjutet över hela linjen från huvudroller till minsta biroll. Danska regissören Susanne Bier har verkligen lyckats med både rollbesättningen och att förmedla sitt budskap utan pekpinnar. Med många nyanser och mycket empati. Ungefär så som hämnden bör bemötas...


[Foto: IMDb.com]

© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten


Australia


[Foto: IMDb.com]

Ikväll kl 21.00 visar TV4 filmen Australia som jag har recenserat tidigare. En film väl värd att se, dock med nyheter och reklampaus vilket resulterar i att den håller på alldeles för länge och för sent en söndagkväll. Men om du orkar vara uppe tycker jag att du ska se den här äventyrsfilmen. Här kommer recensionen:

Australia är en äventyrsfilm gjord som en gammeldags matinéfilm med de klassiska ingredienserna:

1. Konflikt - romantik. Det vill säga en kvinnlig och en manlig huvudperson som inledningsvis gnabbas och ogillar varandra för att sedan allt mer fatta tycke och till slut inse att de kan inte leva utan varandra.
2. Storslagna miljöscener. Med den australiensiska vildmarken och bushen varierat med kustremsan och havet som bakgrund får man precis den underbara dos natur och miljö som behövs för att skapa en spännande och fantasieggande miljö.
3. David och Goliat-temat alternativt de onda mot de goda. Här slåss en liten gård i Australien och dess boende för sin överlevnad. De har dåligt med pengar men gott om målmedvetenhet och envishet. Och så klart ett hjärta av guld. De för kampen mot den största kreatursägaren i Australien som har pengar, makt och de styrande på sin sida. Även en sociopat till förman som gör smutsjobbet och bryter mot alla moraliska koder och lagar som existerar för sitt höga nöjes skull.
4. Utspelas under en historisk turbulent tidsperiod. I detta fall under 1940-talet, när andra världskriget stormar som bäst och ställer alla konflikter på sin spets, både i familjer och i länder. På detta sätt tillförs spänning och känslan av ”vi lever bara här och nu” automatiskt. Bomber, flyganfall och flykt genom dammande öken eller genom kulregnet i vattnet. Action och äventyr direkt.


[Foto: IMDb.com]

Australia har självklart engagerat två av Australiens bästa exportskådespelare i detta romantiska äventyrsdrama: Nicole Kidman och Hugh Jackman. Konstigt vore det väl annars. Och jag är mer än tacksam för det. När Hugh Jackman mörknar i blicken av ilska eller slänger av sig skjortan för att svalka sig i vatten, ja, då kapitulerar även jag.

Jackman spelar den erfarne kreatursföraren som ska hjälpa den brittiska överklasskvinnan Sarah Ashley [Kidman] att rädda hennes döde mans gård och föra ett 1000-tal nötkreatur genom vildmarken till kusten för ett lukrativt kontrakt med armén. Kidman är en riktigt bra dramaskådespelerska och jag gillar hennes rolltolkning av aristokraten Sarah där krusidull och fina fasoner får ge efter för en mer handfast attityd och jordnära handlingar ju längre tid hon spenderar i Australien. MEN, jag kan inte låta bli att störas av Kidmans ansikte. Det ser tyvärr opererat och konstlat ut nu för tiden. Och det är synd. Hennes kvaliteter som skådespelerska är annars oantastbara. Minns bara hennes prestation i dramat Timmarna.

Australia är en film som bjuder på bra underhållning. Man behöver inte tänka när man ser filmen, bara luta sig tillbaka och njuta av det vackra fotot, den spännande handlingen, den magiska undertonen, musiken och fina skådespelarprestationer. Australia är en filmsaga i dess bästa bemärkelse.


[Foto: IMDb.com]

© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten

Misterioso


[Foto: Skärmdump från svt.se]

Ikväll kommer jag att bänka mig vid tv:n kl 21.00 därför att då är det seriestart för kriminalserien Misterioso i SVT1. Misterioso är den första av fem filmatiseringar av Arne Dahls böcker. Jag hoppas att de olika regissörerna har förvaltat dessa deckarromaner väl, därför att originalen är mycket välskrivna, intelligenta och spännande. Just denna första som visas ikväll har jag läst och minns att personporträtten var helgjutna och intrigen både oförutsägbar och gåtfull.

I Arne Dahls polisböcker står A-gruppen i centrum, dvs "Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art". I spetsen av gruppen finns Paul Hjelm, smart kriminalare som leder utredningarna dit erfarenheten och intuitionen drar honom. Tillsammans har han en handfull speciellt utvalda poliser, alla med var sin spetskompetens för att tillföra gruppen bredd, djup och dynamik. Misterioso handlar i korthet om ett antal dödsfall inom finansvärlden. Mäktiga män som mördas till synes utan samband. Det blir upp till A-gruppen att lösa brotten, snabbt innan nästa offer faller. Jag tycker att det ska bli intressant att se hur väl tv-serien lyckas förvalta författargodset. Om inte annat hoppas jag det blir en spännande tv-stund. Deckare är nämligen, som många av er säkert har förstått, min melodi.


[Foto: SVT.se]

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten

Tidigare inlägg
RSS 2.0