hemmakatten

 

Så har jag sett den. Hypnotisören. Filmatiseringen av deckarromanen med samma namn av Lars Kepler. Det är bara att konstatera. Lasse Hallström kan sin sak. Jag slås främst av tre saker: det oerhört välgjorda fotot, särskilt panoramabilderna över ett vintervitt och iskallt Stockholm, de två manliga huvudrollsinnehavarna Mikael Persbrandt och Tobias Zilliacus som spelar med närvaro och naturlig intensitet, och slutligen hur bra filmmanuset blev efter en rejäl centrifugering av originaltexten. Många karaktärer, sidospår, tillbakablickar och händelser är borttagna, redigerade eller omgjorda. Det funkar. Men det är inte boken Hypnotisören vi ser, utan filmen. Om du förstår vad jag menar.

 

 

Filmen är välgjord. Det märks att Hallström har varit "over there" några år och filmat. Det är stora scener och miljöer men samtidigt finns det plats för de små gesterna som rymmer de stora känslorna. Jag har alltid tyckt om Hallströms anslag och ton. Hans många gånger kärleksfulla porträtt av inte alltid så kärleksfulla människor. Bra personporträtt går igen även här. Zilliacus spelar den envisa polisen Joona Linna som tar yrket på yttersta allvar och är beredd att jobba dag och natt tills lösningen är funnen. Och så har vi Persbrandt. Den oefterhärmeliga Persbrandt som läkararen och hypnosspecialisten Erik Maria Bark. Bark är en människa som livet gått hårt åt, både professionellt och privat. Avstängd från sin profession, ett äktenskap i gungning då han fallit för frestelser privat, och numera beroende av sömnmedel för att komma till ro några timmar varje natt. Persbrandt skildrar denne Barks svaga sidor på ett väldigt mänskligt och ömt sätt. Och Persbrandt är inte bara rätt i sin rolltolkning. Han har också verkligen den rätta rösten. Den passar perfekt för ändamålet. Varm, suggestiv och omslutande. Hypnotiserande helt enkelt. Hade jag haft ett avslappningsband med Mikael Persbrandt hade jag fallit i trance omgående...

 

Det är alltid roligt att se svenska filmer och Hypnotisören känns både svensk och internationell på bästa sätt. Sammanfattningsvis: snyggt gjord, sevärd och spännande. Men jag måste erkänna att det är en fördel om du inte har läst boken. En del av spänningen går trots allt förlorad när man vet vem mördaren är redan när filmen börjar...