Hundraåringen

[Foto: Moviezine.se]
 
Juldagen är den traditionella biodagen och det tog vi bokstavligt i år. Det blev premiärvisningen av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Filmen som är regisserad av Felix Herngren bygger på boken av Jonas Jonasson med samma namn. Jag läste den för mindre än en månad sedan och har handlingen färskt i minne. Jag tycker att Herngren lyckas överraskande väl att överföra boken till filmens värld. Visst är inte allt roligt från boken med, många händelser har helt enkelt inte givits plats, och en del annat har lagts till, men huvudhandlingen är densamma och de viktigaste karaktärerna är med.
 
Hundraåringen spelas av Robert Gustafsson, som är ovanligt  - och föredömligt - nedtonad som överårig man, men komiken  lyser igenom på rätt ställen. Han spelar Allan Karlsson, som befinner sig på ålderdomshemmet i väntan på 100-årsfirandet. Livet är trist och enahanda och han får inte göra som han vill längre, eller dricka det han vill. Och drickat är viktigt för Allan. Han är så ofta törstig. Precis innan sitt firandet får han helt enkelt ett infall och rymmer. Han tar klivet ut genom fönstret och försvinner. På sin väg mot något bättre. Ute i friheten igen möter Allan en rad udda figurer som alla påverkas av mötet med honom på ett eller annat sätt. Exakt hur vill jag inte avslöja, men livet på rymmen kantas av rån, dödsfall (olycksfall i arbetet men ändå), biljakter, mc-gäng på krigsstigen med mera! Och så en hel det gott i glaset förstås. Det är väldigt underhållande och mycket värme och humor hela filmen igenom. Nutid blandas skickligt med tillbakablickar till Allans händelserika liv. Han har gjort både det ena och det andra under årens lopp. Mött presidenter och diktatorer och har mycket av en slump dragits in i världshistorens många omvälvande hänsdelser. Och varit den som påverkat historien i olika riktningar. Genom att befinna sig på rätt (eller fel?) plats vid rätt tidpunkt. Om man nu ska tro Allan själv...
 
Jag tror nog att filmen kan uppskattas än mer av dig som inte har läst boken. När man inte har hela historien. Då vet man ju inte vad man missar, allt roligt som har tagits bort. Boken kan jag för övrigt rekommendera alla att läsa. Det är en skrattfest och en väldigt feel good känsla rakt igenom. Men tillbaka till filmen. Jag tycker att Herngren lyckats behålla feel good-känslan från boken. Robert Gustafsson är duktig, och de andra skådelspelarna känns väldigt rätt för sina karaktärer. Mia Skäringer i den kvinnliga huvudrollen som Gunilla som inte har problem att säga ifrån, inte ens till en hundraåring. En annan som levererar sina repliker oerhört trovärdigt är Iwar Wiklander som spelar småtjuven Julius som slår följe med Allan på hans flykt från hemmet. Detta är en varm och rolig film som jag kan rekommendera om du vill ha en trevlig stund i biomörkret. Man känner sig faktiskt lite lättare till sinnet efter att ha tillbringat nästan två timmar i sällskap med hundraåringen!
 
[Foto: Moviezine.se]
 
© COPYRIGHT 2013 Hemmakatten

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag måste gå och se denna filmen när jag kommer tillbaka till Sverige igen. Bra med filmer som man blir glad av,

Ha en god fortsättning!

2013-12-28 @ 18:46:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0