hemmakatten

[Foto: Hemmakatten, på boken. Porträttbild av Sofia Runarsdotter]

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är titeln på Ann Heberleins starka roman där hon berättar om sin egen bipolära typ 2- sjukdom. Manodepressiviteten leder periodvis till djupa depressioner eller väldigt aktiva tillstånd, och ibland lever hon helt symptomfritt.

Ann Heberlein är en författare jag gillar skarpt. Hennes bok Det var inte mitt fel - Om konsten att ta ansvar är en av de bästa böcker som jag har läst. Heberlein har språket, hon har intelligensen, hon har förmågan att skriva om svåra ämnen på ett engagerande och förståeligt sätt.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en hudlös, närgången skildring av Heberleins mående och psykiska tillstånd. Hon beskriver avskalat hur det är att i olika skeenden av livet sitta i väntrummet på S:t Lars psykakut, med ett inre i uppror och en ångest som rider henne. Självmordstankarna är inte bara tysta mumlanden - de är höga skrik som vill överrösta allt annat. Heberlein pratar om sitt nutida eller framtida självmord med kuslig exakthet. Det är planerat, förberett, genomtänkt. Hon vill men ändå vill hon inte. Hon vill inte dö utan har bara väldigt svårt för att leva. I dessa lägen hänger livet på en mycket skör tråd. Heberlein delar med sig av sitt innersta, sina tankar och känslor. Och jag är tacksam för att hon vill det. Det går inte att värja sig för innehållet i boken. Eller språket. Orden flyter som en strid ström, med en jämn rytm som bara en riktigt bra författare kan få till. 

Till vardags är Heberlein teologie doktor och forskare i etik. Aktuell som bl.a. debattör, krönikör och författare. Framgångsrik i yrkeslivet helt klart. Heberlein har också man, barn och hus. Ett familjeliv som fungerar. Den psykiska sjukdomen finns dock som en ständigt närvarande skugga, som ibland tar över hennes liv helt och hållet. Det är hjärtskärande. Det är modigt. Det är befriande. Heberlein är smart och hennes förhållningssätt till sig själv och sin sjukdom är beundransvärt. Boken kan säkert fungera som tröst för en del och insiktskapande läsning för andra. Jag tycker att boken är fenomenal i sin enkelhet. Heberleins å ena sidan exakta, koncisa beskrivning och å andra sidan målande, självutlämnande berättelse om psykets tillstånd berör. Och allt är befriat från självömkeri och offerexercis. En stark bok. På alla plan. Heberlein framstår mer och mer som en av mina personliga hjältar. Läs den!

© COPYRIGHT 2010 Hemmakatten