Nära en krasch

 
Idag var det riktigt nära en krasch. Några centimeter till och krocken hade varit ett faktum. Jag kommer cyklande i lagom fart på cykelbanan. Så kommer en utfart på höger sida från ett bostadsområde. Jag gör loss vänsterfoten från spd-pedalen utifall att. Inte bra om foten sitter fast i pedalen ifall något skulle hända. Plötsligt kommer en bil utfarande från höger mellan bostadshusen. Hastigheten är hög och den kör rakt ut mot cykelbanan. Utan att föraren ser sig för. Jag tvärnitar samtidigt som jag ställer mig upp i sadeln. Bilens bromsar tjuter. Mina bromsar tjuter. Hör "Åh neeej", komma ur min mun. Sätter ner den fria foten i backen. Bilen hinner inte stanna i tid. Kör rakt ut framför mig. Blockerar min väg. Den är så nära. Jag girar allt jag kan åt vänster så att cykeln hamnar parallellt med bilen. Allt för att undvika en krock. Jag får i sista stund stopp på cykeln. Med några få centimeter till godo.  
 
Både jag och bilföraren är chockade. Vi tittar på varandra. Tjejen i bilen ser rädd ut. Jag antar att jag ser ut som henne. Jag andas ut. Försöker le mot föraren som för att lugna henne. Cyklar sedan vidare på darriga ben. Märker att det tar ett tag för tjejen att fortsätta köra. Kanske fick hon sig en tankeställare. Det fick i alla fall jag. Inte så mycket för att jag gjorde något fel, jag var ändå lite beredd vid avfarten. Kanske kunde jag haft aningen lägre fart men uppmärksamheten fanns i alla fall där. Nej, Min tankeställare handlar mer om hur nära det kan vara ibland. Att olyckan är framme, att allt tar slut. Och om det inte tar slut så kan skadorna bli svåra.
 
Det finns olika slags krockar. Tillvaron har kraschat ibland och jag har rest mig upp. Har kämpat och kommit tillbaka. Det småkraschar ibland lite då och då fortfarande. Det är väl det som kallas livet. Det går upp och ner. Det som inte dödar, härdar. Men ibland undrar jag... Trots allt finns det ofta en styrka inom oss som går att plocka fram när det behövs. Det gäller bara att hitta den.
 
Jag funderar i allmänhet mycket just nu på mitt liv, vad ska det bli av det, vad vill jag göra, vart är jag på väg. Jag hittar inga svar just nu. När en sådan här grej händer blir det mer eld på brasan, det blir mer specifikt. Definitivt. Har jag gjort, upplevt och sagt allt jag vill göra, uppleva och säga? Om allt tog slut - har jag uppnått det jag vill, har jag gjort något avtryck på tillvaron, livet eller i några människors liv? Är jag nöjd med livet so far? Helt ärligt så är jag inte det. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag tycker det är svårt att hitta balansen mellan att ta en dag i taget och se glädjen i det lilla och njuta av nuet, samtidigt som man ändå ska utvecklas och gå framåt/vidare och försöka tänka långsiktigt emellanåt. Eller är detta bara en myt? Att man måste hitta balansen? Att man måste framåt? Är det ok att bara vara där man är just nu. Jag funderar ofta på det. Att vara där man är utan att hetsa fram till några mål. Vara där man är just nu och låta det vara bra så. Acceptera att läget är som det är. Ibland bara få låta det ta den tid det behöver. Är det ok om det är lite skakigt emellanåt? Att det inte finns någon utstakad väg framåt? Jag tror det. 
 
Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Jag vet bara att jag vill må bra. Att jag vill vara i en relation, med någon (den) som jag gillar och som gillar mig tillbaka. Jag vill umgås med de människor där jag kan vara mig själv, som accepterar mig för den jag är. Jag vill lära mig nya saker, känna att jag bidrar med något, få användning för min kompetens, kunskap och erfarenhet. Jag vill ha ett sammanhang, vara del i en social tillvaro och få och ge värme och gemenskap. Vill ha glädje, humor och intellektuell stimulans i min tillvaro. Jag vill lära mig leva med mina misstag, förlåta mig själv för att jag ibland gör och tänker på ett sätt som inte är konstruktivt, vare sig för mig, eller för andra. Jag behöver hitta ett sätt att lära mig leva med andras misstag och tillkortakommanden som har påverkat mig negativt genom åren. Hitta en väg ut ur mönster som inte fungerar längre. Försöka låta det förflutna vara just historia och inte inverka för mycket på nuet och framtiden. Det var då, nu är nu. Det kan inte skada mig längre om jag inte tillåter det. Jag vill vara nöjd med mig själv. Utan att behöva prestera. Jag duger som jag är.  Jag är bara människa. 
 
Alla har vi minnen och erfarenheter att brottas med;  En jobbig barndom, en bitter skilsmässa, en obotlig sjukdom, mobbing, otrivsel på jobbet eller i skolan, ensamhet, ångest och rädslor. Vi har också mycket att glädjas åt. Och inte minst: Vi räcker till som vi är. Med våra fel och brister. Vi är bara människor. Om vi kunde försöka se varandra lite bättre, fråga hur vi mår, och lyssna på svaret. Bry sig. Visa omtanke. Det är ok att visa känslor, att bråka, att ha konflikter, att bli sams, att skratta och gråta, vara sur eller ledsen. Pessimist eller optimist. Alla behövs. Men framför allt behöver vi acceptera att vi har olika sidor, olika svagheter och styrkor. Vi är olika. Och vi är lika. Det är ok. Att försöka acceptera sig själv och andra. Att försöka göra det bästa av det som är. Jag vet inte hur. Jag har inte svaret. Jag tar en dag i taget och börjar med att försöka acceptera mig själv. Bli snällare mot mig själv. Inte så hård. Inte så höga krav. Duga som man är. Du duger, jag duger. Vi är bara människor.
...
Hur gör du för att få balans i tillvaron? Hur gör du för att möta motgångar och komma vidare i livet?
 
 
© COPYRIGHT 2015 Hemmakatten

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0