hemmakatten

[Foto: Hemmakatten]

Idag blir det en reflektion kring kollektivtrafiken...

När jag åker med de blå Västtrafikbussarna här i Göteborg är det inte bara en vindlande åktur som väntar, att jag blir förd från punkt A till punkt B. Nej, resorna brukar allt som oftast även innebära att jag får en Whiplash light-skada på köpet. Som ett härligt kvitto på att jag har åkt kollektivt! Om jag någon gång tvekar över om jag har åkt buss eller inte under dagen är det bara att känna efter i nacken. Gör det ont och stramar - japp, då har jag åkt buss! :)

Jag vet inte vad det är med vissa busschaufförer. Därför att det gäller ju trots allt bara ett fåtal. Vad handlar det om. Pedalafasi? En del chaufförer verkar tro att gaspedalen och bromsen är leksaker som ska hanteras hårt och brutalt. Och trampas på ofta och ryckigt. Det är ju inget step-up pass. Eller step-på pass där man ska trampa frenetiskt tills benen inte bär längre. Det är mer än en gång som äldre damer och herrar krampaktigt fått hålla sig i ledstången och nära på trillat på näsan i farten. Kan det bero på bristande körteknik? Dåligt humör? Ren jäkelskap för att se hur mycket medpassagerna står ut med innan någon säger till?

Svaret är fortfarande ej helt och hållet utrett men jag fortsätter mina observationer i sommartrafiken och smörjer mig konstant med inflammationshämmande kräm i nacken. Kanske kan bli Västtrafiks nya affärsidé. Tillsammans med ditt färdbevis får du också en liten tub Zon. Just in case. Det är ju en hel del duster och ryck som väntar i kurvor, vid hållplatser, övergångsställen, trafikljus, ja när som helst under färden!

Nåväl, snälla busschaufförer, det enda jag önskar är att ni behandlar era körpedaler med respekt och ömhet. Ungefär som en kvinna ska bemötas. Ifall ni nu inte visste det.


[Foto: Hemmakatten]

Notera. Bussarna på bilderna har inget med inlägget att göra.

© COPYRIGHT 2010 Hemmakatten