hemmakatten

[Foto: Hemmakatten]

 

Det är ofrånkomligt att även litterära figurer går i pension, i alla fall om upphovsmakaren vill ha det på det viset. Så blev i alla fall resultatet med författaren Ian Rankin och hans vid det här laget välkände kriminalkommissarie John Rebus, den skotska polisens sista utpost. Rebus är en man som är luttrad, erfaren och utan illusioner. Med ett stort engagemang och envishet i sitt yrkesutövande. Under sina över 20 år inom polisen har han löst otaliga brott och stött på korrumperade poliser, politiker och människor som försöker sko sig på andra. Människor som försöker ta genvägar i livet och agera utanför lagens råmärken. Även Rebus har tagit några sådana vägar genom åren och han har inte alltid velat spela efter de regler som finns. Visserligen har det gjort att han många gånger har löst brotten tack vare detta, och påskyndat bekännelser och lösningens uppdagande, men det har också gjort honom till en besvärlig, ganska obekväm figur i de flesta chefers ögon. Rebus är mannen som går sin egen väg helt enkelt. Ofta i sällskap med sin rätt mycket yngre kvinnliga kollega, den sympatiska Siobhan Clarke, som han vill lära upp och ge vidare varje förhörstricks, varje snabbare väg till lösning som han plockat på sig som polis.

 

I Rebus sista fall är det inte många dagar kvar tills Rebus går i pension. Och han försöker in i det sista lära Siobhan allt han kan. Med blandat resultat. Denna gång blir en rysk poet brutalt ihjälslagen i Edinburgh. Och som av en händelse besöker en rysk delegation med rika affärsmän staden samtidigt. Och som tas emot av några höga politiker och inflytelserika bankchefer. Det är mycket som står på spel. Framtida investeringar i regionen, viktiga kontakter och samarbeten. Men Rebus är sällan den som låter sig stoppas av mäktiga mäns och kvinnors påverkan. Snarare tvärtom. Han triggas igång extra mycket av att veta att någon försöker stoppa honom. Den här romanen är aningen mer ljummen än vad Rebus-historierna brukar vara. Kanske är det åldern eller antalet böcker som tar ut sin rätt. Rebus är ju trots allt på väg rakt in i kaklet. Men det fina samspelet mellan Rebus ochSiobhan är detsamma och lyfter boken. Dialogerna dem emellan är underhållande. Deckargåtan är hyfsat spännande att följa men får på något sätt en underordnad roll, i alla fall i min läsning. Mer framträdande är Rebus reflektioner kring sitt förestående uttåg ur polisväsendet. Rebus hängivenhet har alltid varit oerhört stark, på gränsen till destruktiv. Hur kommer livet att bli när man inte andas och lever sitt jobb längre? Och hur ska livet te sig utan det nära samarbetet och den dagliga kontakten med Siobhan? Oavsett vilket fokus man kan läsa in i den här romanen är Rebus alltid Rebus. Envis, tjurig och underhållande. Det är klart man vill följa med Rebus i hans sista fall till sista sidan.

 

Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!