Fyrmästarens dotter

Ann Rosman - Fyrmästarens dotter
[Foto: Hemmakatten]

Så var den då äntligen läst. Ann Rosmans Fyrmästarens dotter som jag har hört gott om och velat dyka in i länge. Det är en angenäm upplevelse. Det är något visst med deckare i Göteborgsmiljö, i detta fall på ön Marstrand och närliggande Koön. Men den vackra skärgårdsidyllen får ett abrubt avbrott när ett gammalt skelett hittas på den lilla ön Hamneskär där de gamla fyrmästarbostäderna håller på att renoveras till en mer nutida anpassad konferensanläggning. Förhoppningen från gruppen som står bakom projektet att det var en olycka grusas snabbt då skelettet är inmurat i väggen...

Kriminalinspektör Karin Adler från Göteborg får mycket att stå i, och väl användning för sina segelkunskaper och historiska nyfikenhet under utredningens gång då brottet visar sig ha kopplingar bakåt i tiden. Förgreningarna till andra världskriget visar sig påverka flertalet människor i dagens Marstrand. Hemligheter från förr som vill upp till ytan. En del gör dock vad som helst för att de ska förbli begravda i djupet. Samtidigt som Adler kommer allt närmare brottets lösning, faller hennes egen samborelation som ett korthus. Men då den inte ens klarar lätt bris kanske det inte är så konstigt. Snarare välbehövligt. Befriande till och med. 

Romanens intrig är spännande. Det är välskrivet och bra driv i språket. Särskilt gillar jag skildringarna bakåt i tiden, den har ett nostalgisk skimmer som tilltalar mig. Som bleknande vykort över sommarsemestrar från förr. Även hur samborelationen demonteras är väl illustrerat, och till och med en smula underhållande. När jag läser Fyrmästarens dotter kan jag inte låta bli att tänka på Camilla Läckberg och hennes mordhistorier i Fjällbacka. Men det är i och för sig bara positivt. Nu är det en västkustpärla till som är hemmahamnen för mörka krafter och brott i natten. Inte mig emot!

© COPYRIGHT 2011 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!
Trackback
RSS 2.0