hemmakatten

 

Få har idéer om hur de själva bör förändras."

Kloka ord av Leo Tolstoy. Det är lätt att hamna där. Att se vad andra har för "fel" och vad andra behöver göra för att du själv ska må bättre. Jag går ibland i den fällan även om jag är medveten om att den enda man kan förändra är sig själv. Samtidigt kan man ju alltid önska - eller hur? Jag har blivit ganska bra på att uttrycka vad jag känner och hur jag påverkas av ett visst beteende. Sedan är det upp till andra om de vill visa hänsyn eller fortsätta som vanligt. Och upp till mig om jag vill forsätta att umgås med den personen. Men viss hänsyn och respekt inför andras känslor och tid behöver ju ändå någonstans finnas som fundament i ett samspel mellan människor. En slags grundläggande nivå som gör att den sociala interaktionen fungerar. Det här med kommunikation människor emellan är ändå en utmaning som heter duga. Vi har alla så olika referensramar, bakgrunder och förhållningssätt och inte minst känslomässiga bagage i form av upplevelser och erfarenheter. Ibland negativa, många gånger positiva. Det borde vara enkelt med lite träning men det är inte alltid det. 

 

Exempelvis en enkel överenskommelse om när man ska ses och vad man ska göra kan ändå bli fel. Trots att man tycker att man har varit tydlig. När stunden är inne kanske man inte ens befinner sig på samma plats och har helt olika uppfattning om vad som bestämdes. Oftast är det inga problem att reda ut och många gånger kan man ta det med ett leende eller en axelryckning. Men ibland kan dessa missförstånd och olika kommunikationsstilar vara en källa till frustration. Och när det understundom handlar om betydligt allvarligare saker, som hur man bemöter den andre i sitt tonfall, beteende och i allvarligare situationer - ja då blir det ännu viktigare att det fungerar. Och ännu tråkigare när det inte fungerar. Och små missförstånd kan anta stora proportioner och få mindre trevliga följder. Hur är det nu igen ordspråket lyder; liten tuva välter stort lass...

 

 

 

Ta det här med sms till exempel. Om jag skickar ett sms med en fråga till någon, dvs avslutar meningen med ett ?, så förväntar jag mig ett svar. Exempelvis: "Ska vi gå på match tillsammans på söndag?" Eller "Vill du ses för en fika imorgon?" Jag förstår om folk har annat att göra men uppskattar och förväntar mig ett svar inom en rimlig tidsperiod, dvs innan matchen börjar eller innan stunden är inne. ;) Om du förstår vad jag menar! Svar som "nej jag kan/vill inte", eller "Det passar inte så bra då", eller "Ja gärna, när och var ska vi ses?" är ju definitivt att föredra framför tystnad. 

 

Tystnad - inga svar - är det värsta jag vet. Vad det nu beror på. Återigen den där frustrerande aktiviteten kanske att gå och vänta på besked... Och eftersom jag inte kan ändra andra utan bara mig själv - det vet vi ju nu - så försöker jag hitta ett förhållningssätt och tänka att den personen kanske har mycket nu och kan inte svara. Men ska man se till filmen "He´s just not that into you" så handlar tystnad om (i alla fall från mäns sida) att de inte är så värst intresserade eller inte bryr sig om dina känslor. Alternativt att man har stött på en manipulerande typ som försöker forma dig till att bli som han vill med sin avståndstagande tystnad. Men det är ju trots allt bara en film... Verkligheten har fler dimensioner och förklaringar än så. Men säkert är. Jag tar hellre ett nej, ett besked, än (en talande) tystnad!

 

Vad tycker du? Vad brukar du göra när du inte får svar? När jag inte får svar via sms eller när jag föreslår en person något inför en helg och den bara väljer att inte svara/låtsas om det hela då försöker jag säga vad jag känner; att jag gärna vill ha besked. Och går det inte att ses nu är det inga problem, då tar vi det en annan dag. Så försöker jag göra (och hålla irritationen borta). Hur gör du?

 

Jag kan bli så barnsligt arg bara på detta beteende, på den här kommunikationen som består av tystnad. Jag menar hur svårt kan det vara att dra iväg ett sms, mail eller ringa? Vi lever ju inte på stenåldern direkt, eller behöver samla ihop ved för att få ihop till en brasa så att röksignalerna kan skickas iväg... Eller så är det så att en del tar tillfälliga anställningar hos Cirkus Bronett: Största möjliga tyyyystnad...

 

[Foto: Hemmakatten]

 

Är jag helt ute och cyklar? Ska man inte kunna förvänta sig svar/besked i kommunikation med omgivningen i dessa tider? Eller säger det kanske mer om relationen? Eller personen? Eller är det bara brist på respekt? Eller bara att vi alla är olika och det får man acceptera. För förändra andra kan man ju inte. Bara sig själv... Eller hur var det nu? :) Nåväl, slut på tankarna för idag. Nästa gång blir det lite mer lättsamt. Det närmar sig ju ändå helg!

 

© COPYRIGHT 2012 Hemmakatten
Om du vill låna mina bilder, glöm inte att fråga först och länka till Hemmakatten!